Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vfiimerna*
«Jag var så ensam innan da kom, goda Katarina», yttrade
fröken Marianne, sedan den fattige löjtnantens dotter några dagar,
vistats på slottet; ajag var så ensam i dessa stora rummen med
sina mörka tapeter, att jag ofta var riktigt förskräckt för de stora
porträtter, som pryda väggarne; nu, Gudi lof, sedan jag har dig ...»
Katarina smålog mildt. «Du tycker således att da var
ensam, stackars Marianne? Da behöfde en syster?»
«Ja, en syster sådan som du, Katarina.»
«Och din bror?»
«Jag ser honom ju aldrig, han vistas beständigt i Stockholm,
en sådan ung man skall göra lycka, skall söka konungagunst och
folkgunst, förstår du, och då duger det ej att vara på landet. Man
kan ej göra lycka der, — så tror man.»
«Men man kan vara mycket lycklig der», anmärkte Katarina
med ett flygtigt drag af smärta.
«Det är en stor skilnad att göra lycka och vara lycklig»,
blef Mariannes svar; N«om man arbetar natt och dag, knuffar och
knuffas for att komma fram, och slutligen kommer högt opp, så
högt att man mister hufvudet om man faller; om man sålunda,
afundad och hatad, står och håller på att beständigt falla, men
behåller fotfästet, så har man gjort lycka, just derföre att man är
olycklig. Tessin har gjort lycka och han är, säger mamma, det
oaktadt, den olyckligaete menniska under solen — ty han står
blott på ett ben; för det andra har drottningen dragit undan stödet.»
«Du känner hur det går till, Marianne; Gud ske lof, det vet
jag ej ännu.»
«8kulle jag ej känna det, som har far och mor som säga mig
allt, och en bror i Stockholm, som så ofta skrifvit och sagt mig
huru de som gjort lycka ha dét, att jag vet det på mina fingrar.
Såg du min bror?»
a Ja, det var ju han som nästan ser ut som en ung ftfoka,
han som presenterade kammarjunkaren för mig?»
C. A. Wetterierghs Samlade Skrifter. VII. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
