Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvinligt, och var således motsatsen af sin syster; men det var
likväl något i detta ansigte, som genast tillkännagaf opålitlighet,
och i blicken låg list blandad med hårdhet. Han hade ett leende,
som man ej genast tyckte om, som liksom, varnade och som stod
der beständigt lika, blott något modifieradt. Det var just detta
som gjorde att Katarina, som en sensitiva, drog sig tillbaka och,
liksom för att vara desto säkrare, svepte sin mantilj tätare
omkring sig.
«Och du, Marianne», yttrade unge Dernath, «är lycklig nog
att få följa med vår nådiga drottning och i sällskap med en så
trogen vän. Jag förmodar», tilläde han med ett mera än eljest
märkbart leende, «att ni, min nådiga fröken, finner en sådan resa
som denna behaglig; den, som åtnjuter höga öfverhetens nåd, är
alltid lycklig.»
«Ja, jag värderar högt hennes majestäts nåd», yttrade
Katarina med en mera än vanligt stolt hållning; «men», tilläde hon,
«visst befallde hennes majestät oss att intaga våra platser, men
ej att sitta så här länge till allmänhetens beskådande.»
«Folket skall väl också ha en lycklig stund», yttrade unge
i Dernath.
«Du bör veta, Ludvig», sade systern skrattande, «att min
vän här ej tycker om dylika artigheter. Hvarje spegel, käre
Ludvig, säger henne mera af det slaget än du kan på ett helt år.»
«Er syster, herr baron», anmärkte Katarina med komiskt
allvar, men ändå med något missnöje, «har föresatt sig att öfva sig
på mig att säga artigheter.»
«Och detta säger du om migP» inföll Marianne och betraktade
henne förebrående, «mig, din bästa vän!»
«Vid hofvet finnas ej många sådane», sade unge Dernath,
alltjemt småleende; «ni måste således fördraga, att min syster
finner detsamma som alla andra.»
Drottningen! hördes det allmänna ropet, och folkets sorl
tillkännagaf att drottningen kom ned för slottstrapporna. Mängden
störtade tillhopa, mödrarne lyftade opp sina barn, så att de
åtminstone skulle få se majestätet, som, åtföljd af sin vanliga
uppvaktning och under stånddrabanternas skyldring, steg opp i sin
vagn, vänligt nickande åt den hurrande mängden. Nu hördes
piskans smäll och nästan i samma ögonblick kanondunder från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
