Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år gammal; han sade sig heta Ossraan och bo i Stockholm, men
var för utkomstens skull nödsakad vandra’ kring landet, och vidare
berättade han att han hade en son, som var qvar i Stockholm för
att uppfostras af sin mor. Detta var en ganska enkel historia
och snart afhörd, och Katarina hade således ganska litet att säga,
utom att efterfråga hans tillstånd och sysselsätta sig med att
skjuta de lösa kuddarne på sidorna om honom, så att han icke
skulle falla. Resan föreföll henne också temligen tråkig; men det
dröjde ej långt ut på natten, innan hon på afstånd såg en
eklä-rerad äreport vid nattlägret; folkmassor blefvo synliga i mörkret,
de ökade sig, och snart rullade de begge vagnarne fram genom
en mur af menniskor, som i den röda belysningen af lampor och
becktunnor sågo ut som en samling Nordamerikas vildar, sådane
som Kalm i sin resa beskrifvit grannarne med Nya Sverige.
Lifkirurgen Schutzer fick genast befallning att undersöka
mannens åkomma och berättade, efter en stunds förlopp, att den var
’ganska farlig; karlen hade fått en så häftig stöt, att efter all
anledning ryggmärgen lidit. De kunglige besökte honom då, och
nu fick man se huru mannen såg ut. Han var en mörklagd,
svartögd man med oredigt hår, och med ett uttryck af vild kraft
i hela sin skepnad. De höga välgörarena ryggade väl . något
tillbaka; men mannen tackade så underdånigt for deras nåd och såg
.så tacksam ut, att de genast löfvade att framdeles, om Gud gåfve
honom lifvet, draga försorg för honom. Då Katarina von Liitzow
nalkades honom, och han igenkände samma flicka, som så utan
alla omständigheter föreslagit att han skulle få åka i hennes vagn,
fattade han häftigt hennes hand och kysste den, utan att hon var
i stånd att hindra det. «Gud skall löna’t, Gud skall löna’t»,
mumlade han, och stora klara tårar sprungo fram ur de mörka
ögonhålorna.
När de kunglige andra morgonen reste, fick Ossman åka på
en af hofvets trossvagnar, liggande mjukt och väl, och förblef äfven
sedan under den erfarne Schiitzers vård.
«Man kan ej neka att vår händelse är något romantisk», sade
Marianne med ett försmädligt leende; «du kan ej föreställa dig
hvad jag var rädd hela vägen.»
«För hvad var du rädd?» frågade Katarina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
