Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Gud, min Gud, hvarför öfvergifver du mig och mitt arma
barn!» suckade kamrern, nära att digna.
«Jag beklagar er ganska mycket att ni räkat ut för en d&lig
menniska och en lättsinnig dotter.»
«H.åll, herre! Säg icke om det der!» ropade kamrern med
gnistrande ögon.
Baronen smålog sorgligt och sade saktmodigt: «Ni glömmer
hvar ni är, jag förlåter er.»
«Förlåt, nådig baron, men jag är far.»
«Det är jag också — man har ej synnerlig glädje deraf; men
ni finner att jag hvarken kan eller vill göra något dervid, hvad
det angår att upprätta er dotters ära. Eraedlertid så . . .»
Baronen steg opp och gick till sin pulpet, der han framtog en rulle
penningar; «der är tusen daler, min vän; gå ni hem igen och var lugn.»
Kamrern såg opp, liksom han vaknat ur en dröm; men då
han såg penningrullen, förstod han meningen och slog till den
erbjudna hjelpen, så att silfverpenningarne rullade på golfvet.
«Ar ni rasande?»
«Ja, ja; jag är galen», rosslade kamrern och rusade framåt.
,«Jag — jag? Skulle jag ta penningar för min flickas lif? Nej,
nej! Ah, ni vet inte hvad det är att vara far och älska sitt barn
som jag. Ni är, ni är — ha! jag vill ej säga hvad ni är; men»,
tilläde han och knöt händerna så att det knakade i fingerknotorna,
ffjag skall dra honom inför rätta, han har förlofvat sig med henne,
hon skall bära hans namn, hennes ära skall ...»
Baronen hade blifvit lugnare i samma mån kamrern rasade;
slutligen lade han sin hand på kamrerns axel och sade: «Tyst,
min gode vän, betjeningen kunde höra er. Ni vill således
lag-föra min son?»
«Ja, det vill jag», svarade kamrern, hvars eljest så goda ögon
sprutade eld, «ja, det akall jag.»
«Gerna, min vän; men en adlig yngling är ej skyldig att
gifta sig med ett ofrälse qvinnfolk, och om ni så vill, kan er
dotter få rum på spinnhuset — nu vet ni allt.»
Kamrern vred händerna i raseri.
«Vill ni ej ha hjelp, är ni för högmodig dertill», fortfor
baronen, åter sättande sig i stolen, «så kan jag ej göra dervid.
Farväl med er!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
