Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyda christen lag, bo i hus eller bruka jorden. Lägg nu din
hand uti min’, tilläde han, sedan han uppstigit, och framräckte
sin fängslade hand, ’och svär efter mig.’
«Ja, sade jag.
«’Jag skall’, förestafvade han mig, ’på hvar och en hämnas
min faders död, min slägts förnedring; jag skall ega allt, ty jag
är egare af allt hvad de andre tro sig ega: det är ett rof från
oss och våra fader; jag skall ej spara lif, nar det behöfs att
uppoffra dem; jag skall aldrig tacka någon, som icke är af min stam,
eller derför skona någon.’
«Det var en grym ed; men jag har hållit den tills nu . ...
Men, nu! Nu kan jag det inte mera. Den der flickan, hon ser
mig så underligt in i ögonen, hon är ioke en af våra, men ändå
så tala hennes ögon . . . jag kan inte. — (En stunds tystnad.) —
Och du, min far, som lät dit lif på afrättsplatsen för ett simpelt
rån; alla dina medhjelpare, Svenskar allihop, blefvo skonade —
bara du straffades till döden ... Jag mins väl huru stolt och
djerf du i din skramlande jernklädning gick till döden, huru du
skrattade åt presten och hånade mästermannen och huru folket ryste,
men ändå hade aktning för dig; jag mins väl att jag stod inom
ringen, så hade du befallt, och huru .du sade, just som du lade dig
ner: ’Se på, pojke, hur far din dör; så dör en riktig karl’ . . . och
jag stirrade framför mig, stirrade för att se, men såg dock
ingenting. Och nu bryter jag min ed; men jag kan ej annat . . .
kanske blir det framdeles bättre.»
Ännu länge satt den mörka gestalten i skogen; men slutligen
steg han opp och vacklade åter till den koja, der man inhyst
honom.
Emellertid hade drottningen och den unga fröken promenerat
genom skogen och återkommo till brunnen just då ziguenaren
vacklade fram mellan de små byggnaderna, der de fattige bo.
Med en skygghet, liksom han blygts för sig sjelf, bugade han
djupt och tänkte: «hvad tycker din far om detta och hvad tänker
han nu?» Då grep der liksom en ångest omkring hans själ, han
såg hela den rysliga scenen från sin barndom, nu i själens spegel
såg han hela uppträdet, det böljande blodet, den blanka yxan,
hörde hugget — allt ända till det minsta; ty själen hade sett och
hört allt, fastän ögat mörknat och han stirrat förgäfves — och allt
C, A. Wetterberghs Samlade Skrifter, VII. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
