Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ers majestät skall du säga», rättade Catharina, som rodnade
00m en pion öfver sin skyddslings obekantskap med drottningen,
som han aldrig sett, icke en gång den aftonen han togs opp af
det kungliga paret.
»Herre Gud! nåd, nåd!» sade han nu och föll på knä.
«Stig opp, min gode man», yttrade Lovisa Ulrika; «ni har
denna flicka att tacka för allt.»
»Ja, jag vet nog, jag skall heller icke glömma det», svarade
mannen och lydde befallningen; »men, nådiga drottning, den
fattige eger intet guld och silfver, men han har dock ett som han
kan ge — ja ett, men bara ett.»
«Hvad då? Guds välsignelse?»
«Nej, det är bara en bön, som kanske Gud inte hör; nej, han
‘kan ge sitt lif — det är det enda han eger — och det vill jag
gerna offra för ers majestät och den lilla Gudsengeln der.»
»Deri gör du rätt, min vän», yttrade drottningen. »Har du
någon anhörig?»
»Ja, nådiga drottning, hustru ech en pojke, en rask fyr, det
är de enda; och om jag dör, så sörjer nog Gud för dem.»
«Det skall jag göra», sade drottningen.
»Gud välsigne ers majestät!»
Drottningen aflägsnade sig; men ziguenaren stod qvar och
blickade med de morka ögonen efter henne. Ändtligen knäppte
han ihop händerna, så att de blå ådrorna svällde genom den ludna
huden, och sade med ett slags brummande:
»Det går an för konungar att ta hjelp af konungar. Nå väl,
det är den första gången man behandlar mig som menniska, och
det skulle just vara en prinsessa och en drottning. Jag skall
komma ihåg det.
»Jag mins väl jag», återtog han, sedan han satt sig på en
sten, »jag mjns väl jag min far . . ., min stackars far! Det var
natten innan han afrättades; då fick jag gå in till honom och
vara hos honom hela natten. Jag mins väl jag; det var min
kröningshögtid. Han vred af den halfmultna halmen samman
en krona, satte den på mitt hufvud och läste några underliga
böner; slutligen föll han på knä för mig och sade: ’Jag
erkänner dig nu för min konung och hela slägtens konung, alla
de som inom Sveriges landamären tillhöra Sintes stam och ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
