Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ossmanskan betraktade länge med omkringirrande blickar sina
hvilande undersåter; det tycktes som hon samlade sina tankar, och
liksom förut i ett slags rythrniskt språk började hon:
«Vår stam var jagad ur Dödens dal och utan annan konung
än den de sjelfve valt sig; der uppstod strid emellan barnen, och
de valde hvar sin konung och sönderföllo på det sättet i många
små slägter, som gingo åt olika led.
«Somlige drogo söder ut för att uppsöka Mulepas dal och
åter tända elden; andra drogo åt vester, der de måste stanna vid
det stora hafvet, och andra gingo mot norr, så långt till dess de
kommo fram till ett silfvertempel högt opp på isbergen. Det är
pelarne i detta tempel som glindra då norrskenet lyser. Der måste
de stanna; der är ingen väg längre; ty der har Gud satt nordan
som gräns för verlden.
«Men alla kommo, like en ström, från öster öfver vida
slätter, genom stora skogar och herrliga blå vatten i haf, sjöar och
floder. De fleste stannade söderut; ty de lockades af solen och
bådo henne att hon måtte visa dem vägen till deras fäders dal;
men de funno den icke, utan i stället stora rika länder, fulle af
främmande folk. Då grep vårt folk till svärdet och eröfrade
landet, och man säger att det var egna svärd af koppar, som ingen
nyttjade utom de.
»Der sutto de i ro i många hundrade år och byggde herrliga
städer och lefde stilla under sina konungar; men splitet lefde
ibland dem; ty det var sagdt, att vårt folk skulle förströs på jorden.
«Sedan vet jag intet, förr än många hundra år förgått i ro
och glädje *vid konungarnes hof under cymbalers och pukors ljud,
efter hvilket folket dansade och lekte; ty landet var rikt och man
behöfde icke arbeta.
«Arbete är icke för vårt folk, som vill vara fritt; vi hafva
aldrig arbetat utan vandrat frie i vårt land, skämtat och lekt och
diktat sånger, som länge sedan dött ut, men hvaraf ännu några
toner ibland klinga fram; då lyssna alla — ty något sådant hafva
de ej hört förr och få aldrig höra det, utom då någon mäktig
trollkarl gläntar på dörren till våra minnens sal — då strömmar
der ljus och sång utöfver all verlden.
«Och så lefde vårt folk i ett beständigt rus af glädje och
lycka, i sång och kärlek, under palmernas skugga; men hatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
