Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han med vingarne och hugger näbb och klor i sin fiende; ögonen
glindra af mod och ilska; han låter inte tämja sig och lära sig
att göra konster som en grön siska, eller sjunga efter noter som
en domherre; han är sig lik alltigenom, stark och fri, och in i
döden i stånd att hämnas.»
<rJa, sådan var Minto Stirna — Katt-Minto, som han kallades
derfor att hans ögon lyste i mörkret; det var karl alltigenom.»
«Ja, det var han. När han fördes ut, så hade han gömt en
knif i tröjärmen; det var en helig fru som gifvit honom de granna
kläderna, hvita med svarta kanter . . . han var grann må ni tro.
När han, kom ut och leddes in i spetsgården, passade han på,
drog fram knifven, och inom en blink låg presten och tre till
döende i sitt blod. Då skrattade Minto och sade till mästerman:
’hör hit, kamrat, nu har jag gjort mitt, gör nu ditt — jag ville
ha litet sällskap på vägen’. Det var en örn det, som högg med
klorna i det sista och inte blifvit någon gås, fastän de klädt ut
honom.»
«Men», afbröt en af banditerne, «visst är det bra att påminna
9ig våra store män och ta dem till efterföljd; men sådana
berättelser ha vi i hundratal; deremot tycker jag, att mor Ossman väl
kunde berätta den andra historien om våra fäder: jag tycker
liksom mitt hjerta blef större, när jag tänker på en tid, då vi voro
ett och ej, som nu, spridde på jorden. Nu ligga vi som strödda
blad på ett stort haf, och Gud vet hvar vi hamna . . . Ack,
då vi alla sutto tillsammans på ett träd, i en enda krona och
med roten djupt i jorden! Ja, ja, mor Ossmanl hit med öl och
berätta.»
«Jag tror knappt tiden räcker till», yttrade qvinnan; »dessutom
är den sagan ej så gammal som den förra.»
«Lika godt, det är ändå om vårt rike.»
«Åh ja, men då voro vi redan spridda på många håll.»
«Berätta, mor Ossman!»
Qvinnan satte sig åter på den nedfallna spiselmuren, putsade
den svagt flämtande och rykande lampan, som kastade ett gulrödt
dunkelt sken på den vilda gruppen, hvilken nu höll sig tyst»
under det ett par dussin svarta gnistrande ögon betraktade den stolta
qvinnan, som lik en Sibylla tycktes regera öfver nattens och
brottets andar i sitt mörka hvalf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
