Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«’Släpp gossen!’ ropade någon åt dem som höllo prinsen;
’ släpp honom. Det vore synd om ej någon fanns som kunde
hämnas henne.’ Och åter sorlade hånskrattet.
«Man släppte den unga prinsen och bortförde flickan.
«Då stod han en stund och stirrade i djupet, liksom han
ämnat störta sig deri; men han hejdade sig och ropade,
hånskrattande äfven han: ’Hämnd, hämnd 1 Hämnd öfver dem och deras
barn i evig tid! Så ville hon; det skall ske.’ *
«Han gömde sig i tiggarkläder och samlåde de svaga
lemnin-garna af sina slägtingaj- och vänner; och då de öfrige flydde bort
qfver hafvet, blef han qvar på denna sidan sjön, för att hämnas
på barn och bamabam jungfrurofvet.
«Ingen märkte tiggaren, som så ödmjukt smög omkring om
dagen; men hvarje natt föllo offer för honom och hans vänner.
«Beständigt fortfor hämnden; men midt i natten, då månens
sken dallrade mellan murarne af den förstörda konungaborgen, kom
en skugga, klädd i trasor, smygande mellan murar och pelare, in
i den inre gården, der en källa, ännu klar som en oskuldsfull
flickas själ, som intet våld kan fläcka och intet orent kan grumla,
ännu från fordna tider glittrade med sina stilla vågor.
«Vid denna källa hade han och Selina ofta suttit i salig
kärlek, * här hade han lefvat sitt skönaste lif, här ville han också dö
en gång. Och hvarje natt satt han der och frågade, längtande
att få sluta sitt hämnarverk: ’Är det nog?’ men fick alltid i sitt
hjerta ett svar: Nej! i evighet nej! Så blef han gammal och
skuldbelastad, och en morgon satt han död, lutande det grå
hufvudet öfver källan, med ett smålöje på munnen ännu; ty i
dödsstunden hade Selinas sköna ögon strålat emot honom från källan
och vinkat honom till sig.
«Ännu går han igen vid källan, och icke förr, än han ej mera
synes der, är hämndens tid slut för hans barn.»
Nu slutade qvinnans berättelse och efter en stund bröt Pjallo
tystnaden.
«Jaha, så veta vi det, att vi äro flyktingar, hela vår slägt,
och utan fädernesland. Åh ja, visst äro vi män liksom våra fäder:
vi tro ej på något utom på vår ökenkonung i Mulepas dal och
på våra egna armar. Ta hit öl, mor Ossman, vi äro förbannadt
törstiga. Hy sch! hvad är det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
