Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femton år.
I Juni 1755 blickade solen in en morgon i det lilla rum,
der Katarina von Liitzow bodde i en af kungaborgens halfvåningar.
De små rosenröda sidengardinerna voro dragna åt sidan, fönstret
Öppet, blommorna deri böjde sig ut for att andas frisk
sommarluft och dricka solsken, och bakom deras galler satt der en ting
skön flicka i en lätt hvit morgondrägt, liksom gömde hon sig i
ett moln, lika lätt och luftigt som de, hvilka nu långsamt seglade
öfver Mälarens blanka yta. Det var bittida, fastän redan dager,
och nästan ingen menniska rörde sig pä stadens gator; endast
en och annan rökpelare steg ljusblå, liksom han varit af mörkblå
agat, rätt opp i luften, ett bevis att en och annan beskedlig qvinna
vid den tiden kokade sitt morgonkaffe.
Den unga flickan betraktade det herrliga panoramat, som låg
för hennes fötter, och tänkte på huru mycket lugn, huru mycken
sällhet, som slumrade under alla dessa svarta och röda tak, som
i oöfverskådliga rader sträckte sig utåt alla sidor; hon tänkte ej
på att der fanns en enda olycklig — det var ej underligt, ty hon
var femton år, och det var en skön solljus Junimorgon hon gjorde
sina betraktelser. Hade hon åter varit femtio år och en mulen
höstmorgon sett ut genom fönstret och betraktat de många
men-niskoboningarne, hade hon säkert dragit en djup suck och tänkt:
huru mycket tråk, huru mycket elände och qval dväljes ejderinne!
Men så tänker man ej när man är femton år, då man blott några
månader förut för första gången gått till skrift och sett himmelen,
hjertats himmel, lika klar och ren som den, hvilken i detta
ögonblick spände sitt hvalf öfver den slumrande staden.
Ack, hon var så lätt och så glad, hon kände ej att hon lefde,
fastän hon lefde för att känna, och de runda läpparne krusades
af ett så outsägligt ljuft leende, de sköna milda ögonen brunno
af en så salig oskuld, att ii}an kunde se in i barnets själ, liksom
man kan se till bottnen i en klar källa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
