Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är något annat, en sådan inre salig barnafrid, än den
som vi måste sedan tillkämpa oss. Här är dygden en njutning,
ett helso tillstånd, som af ingen sjukdom vet; hos oss andra är
den en beständig kamp mot förstörelsen, ett oupphörligt moraliskt
och religiöst medicinerande för att hålla själen vid någorlunda
helsa; men barn, riktigt barn blir den aldrig mera, ty
erfarenheten, klokheten, försigtigheten hänger sin blytyngd vid andens
vingar.
Den unga flickan var nu fullt utvecklad till en skön
jungfrulig engel; hon var ej barn mera, det fann hon sjelf, fastän de
barnsliga tankarne ännu beständigt lekte i hennes glada lyckliga
sinne.
Att redogöra för hennes tankar vore något svårt; de fastade
sig egentligen vid intet, utan hon lät dem efter behag gunga fram
i fantasiens rymder. Hon betraktade molnen och drömde huru
hon gerna kunde sitta deroppe och segla öfver fjerdarne; men —
det var så besynnerligt, hon var ej riktigt ensam, der var alltid
en någon med på färden.
Yi måste berätta en historia; den unga flickan kunde det
verkligen icke. Bedan vid Loka i fjol kunde vi berättat den
historien.
I brunnssalongen, dit de begge hoffröknarne gingo hvar
morgon, fröken von Dernath för att dricka bort en lefverfläck, som
behagat sätta sig i pannan, och fröken Liitzow för sällskaps skull,
sågo de begge många gånger en yngling, blek och som det tycktes
sjuklig, af ett djupt lidande. Han gick der nästan beständigt
ensam fram och åter på salongsgolfvet eller på de smala
sandgån-garne derutanför. Sällan talade någon vid honom, ännu mera
sällan började han ett samtal, hvilket är högst kuriöst vid en
brunn, der vattnet gör tankarne flytande och mineralet stålsätter
dem. Detta är något som man kanske ej observerat; men säkert
är, att personer, som hemma äro tröga och trumpna, vid en brunn
bli lifliga och rörliga, så att deras närmaste ej känna igen dem.
»Det måtte vara en enfaldig karl den der unga löjtnant von
Wernerhjelm», yttrade fröken Dernath till sin vän; «jag har ej
hört honom tala om annat än Vattnet är kallt i dag’, ’det regnade
mycket i natt’, och så vidare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
