Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sats är att ej besvära folk onödigt, och han brukar till och med
ej att ha en egen uppassare på mötena, så långt går hans delikatess
mot det säkre folket. Ja, betrakta honom noga, fröken Liitzow,
det är en ganska egen person», afbröt den talande sig sjelf, d&
han märkte att Katarina åter kastade en blick till den unge
sjuklingen. «Men vidare, hans färd gick öfver en sjö hela vägen; men
hvad hände? Hans häst stegrade sig, och då han såg till, satt
der en qvinna i snön med ett barn på armen. Bet var naturligt
att hon frös, och hon berättade att barnet var nära dödt af köld
och troligen dog, om hon ej snart hunne fram till ett ställe. Nu
kommer min gode väns oförsigtighet, han bjöd qvinnan att sitta
i slädan och han sjelf satte sig bakpå — en artighet som jag
visst inte klandrar; men ej nog dermed, af fruktan att barnet
skalle dö, tar han af sig sin pelsrock och låter qvinnan vira in
barnet deri, och sitter sedan i bara fracken och kör hem.»
«Det var ädelt gjordt», yttrade Katarina ovilkorliga men
fröken von Dernath började skratta.
«Käre Ludvig, nu träffade du just på. Du vet ej att
Katarina gjort ungefär detsamma. Få resan hit tog hon opp en
zi-guenare i vår vagn och pysslade om honom som om han varit
ett riksråd.»
«Det var hennes majestäts befallning», svarade Katarina
ur-saktande.
«Nå, det var ju någonting vackert, något som bevisar ert
goda hjerta, fröken Liitzow; och icke klandrar jag att
Werner-hjetm hjelpte qvinnan, men att han var så outsägligt vårdslös om
sin helsa kan ej ursäktas. Också blef der en uppståndelse hemma;
men min unge löjtnant menade på att det varit hans pligt och
att Gud icke skulle tillåta, att han derfor blef straffad med
sjukdom. I parenthes sagdt, äro så väl han som hans föräldrar ett
herrskap som tro på Guds försyn litet grand för mycket.
Emed-lertid var vår Herre af annan tanke. Löjtnanten fick sig en dödlig
feber, sväfvade länge mellan lif och död, och blef frisk, men lam.
Der ha vi hela historien. Jag sade ju förut att den skulle vara
passande att besjungas af Dalin.»
Katarina smålog matt, liksom alla göra, då de tro att
artigheten fordrar att se intresserade ut; men efter denna stund kunde
hon aldrig låta bli att betrakta den bleke, tigande mannen.
C. A. Wetterberghs Sandade Skrifter. VII. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
