Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gode auditören var en beskedlig karl, fastan litet besvärlig med
sin efterhängsna uppmärksamhet.
En morgon’hade auditören en stund varit i samtal mpd baron
Wernerhjelm, som, om man betraktade hopom noga, tycktes
liksom hålla sig på distans då han talade med sin vän baron von
Dernath. Det tycktes för den uppmärksamme betraktaren vara ett
spändt förhållande mellan’ de begge herrarne, fastän baron von
Dernath hade sjelfbeherskning nog att ej låtsa’ om det; men på
Wernerhjelm märktes det desto tydligare. Fröken von Dernath
ansåg det således ganska tjenligt att just fråga sin bror.
«Käre Ludvig, berätta oss något litet om den der
regementskamraten, som hädanefter lär få försvara konung och fädernesland
med venstra handen.»
«Wernerhjelm?»
«Ja, just han. Hurudan karl är han?»
«Ah, ganska vanlig, ingenting utmärkt just.»
«Han måtte vara något litet enfaldig?»
«Ha ha ha! Ah ja, inte är han ett snille», sade auditören
vårdslöst, «en beskedlig löjtnant, och det veten J, att det vill ej
så mycket säga.» 1
«Han måtte vara mycket sjuk», yttrade Katarina och kastade
en blick på den unge mannen, som satt på en bänk ensam och
som vanligt fundersam.
«Sjuk? Ja, betydligt. Det är», yttrade auditören, «en löjlig
historia om hans sjukdom, vacker visserligen, men man blir på
det sättet straffad för sin ©försigtighet.»
«Huru då?» ’
«Jag skall berätta fröken ’von Liitzow händelsen som en
varning för er, ty äfven ni är mycket oförsigtig om helsan. Visste
ni huru dyrbar . . . men nog derom; man kan inom några
ögonblick genom en ©försigtighet få plikta för hela lifvet.»
«Nå, berätta, Ludvig, hvarken Katarina eller jag äro fallna för
preludier.»
«Jo, i vintras var Wernerhjelm på en bal, — han dansade
som en engel inndn han blef lam ... en verklig charme att se
honom, den talangen kan man ej förneka honom. — Nå vidare,
balen slutade sent ut på natten och Wernerhjelm satte sig i sin
kappsläde för att åka hem. Betjent hade han ej med sig, ty hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
