Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Tala ej om detta», inföll Katarina, som långt ifrån tyckte
om detta sorgliga ämne.
»Nej, fröken!» inföll ziguenaren, knäböjande ock som ett
ödmjukt djur krypande fram till hennes fötter; »jag har ej mera än
ett lif, jag kan ej betala er med annat. Om, nådig fröken, ni
en gång behöfver en menniska, som vill dö för er, som har mod
att för er skull lida pina och straff, som häller sitt ord ... så,
nådig fröken», fortfor han och stora klara tårar rullade våldsamt
fram ur de djupa ögonvrårna, «så glöm inte mig, glöm inte
Ossman 1 Ni skall se att en tiggare också har något att betala med»,
tilläde han och steg hastigt opp.
Den mörka, dystra figuren och hans underliga uppförande
hade på några ögonblick blekt Katarinas kinder; men nu- fattade
hon sig åter, smålog godmodigt och sade: «Tack, käre Ossman,
tack! Om jag behöfver dig, så skall jag nog komma ihåg ditt löfte.»
«Och fröken föraktar ej mitt tillbud?»
«Nej, käre Ossman, det gör jag visst icke, tro mig! visst icke.»
Ziguenaren smålog, så att de svarta ögonen lyste af fröjd.
»Det är första gången jag vetat att jag kunnat gagna någon.
Farväl, fröken, Gud välsigne er! Om ni vill mig något, så skicka
bud i huset nummer 3 på Bläcktornsgatan till Ossman — ty vi
hafva flyttat — så kommer jag och lyder hvad ni befaller. Men
intill dess vill jag ej besvara er.»
«Tack, Ossman!»
»Skrif opp numret, nådig fröken, ni kan ej veta om det ej
någongång behöfs», sade mannen allvarsamt, och för att göra
honom till viljes, tog Katarina fraip en liten sammetsklädd fickbok
med guldspännen och rosenröda blad och tecknade på ett af dem:
«Ossman, Nummer 3, Bläcktornsgatan.»
«Se så, Ossman, nu har jag reda på dig.»
Efter åter en djup tyst bugning försvann ziguenaren.
Katarina satt några ögonblick tigapde, som det tycktes,
intagen af en sorglig känsla, ty den sköna pannan liksom
beskuggades af ett moln. «Hvad jag är barnslig», sade hon till sig
sjelf, »riktigt barnslig. Föreföll det mig icke som den der
stackars menniskan i sin hand hade en af de många osynliga
trå-darne, som slingra sig från nu in i framtiden . . . ah, .så
barnsligt! Det är ändå en besvärlig tacksamhet, så vacker den än är»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
