Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ack, Herre Gud, fröken ekall tro att det ej är godt att få
ett så fint och vekt hår att stå formen, det är ju som silke . . .
Hana far skall vara, sade Ernst, som känner honom . . .»
«Aj! Nu rycker du för hårdt.»
’ «Ah, förlåt, söta, goda fröken V . . han skall vara en hederlig
gubbe, men mycket helig af sig.»
«Se så, pudra nu.»
«Herre min Gud, hvad det ändå är synd att slå mjöl i ett
så skönt hår och stalla till er så, att ni ser gråhårig ut! . . .
de bruka, sa’ Ernst, hvar afton göra bön på sina bara knän . . .
se så, nu tror jag att det sitter . . . sådana äro de alla ooh
sjelfva löjtnanten, unga baron skulle jag säga, är, för att vara
officer, så religiös och hederlig . . . bara, ett par marrongnålar
till, nådig fröken, eljest faller hela min byggnad omkull.»
En timma derefter stod fröken i full paryr i sin styfva drägt
framfor spegeln, alldeles lik dessa herdinnor, man ännu någongång
får se på någon gammal solfjäder, och strax derpå inträdde fröken
von Dernath lika ståtligt utstyrd och med en hårbyggnad, som,
hvilande’ på hennes ännu något spräckliga panna, tog sig ut som
ett marmortempel på en fot af granit.
«Ack, hvad du är behaglig», yttrade denna smickrande,
hvilken grace, hvilken tjusning i alla dina rörelser!»
«Och jag», skrattade Katarina, «tycker mig gå på styltor och
sitta som ett vaxljus i en vagnslykta helt och hållet innesluten.
D$t är en odräglig drägt.»
«Ack, du oskyldiga naturens barn, du tänker ännu alltid
beständigt på dina ängar . . . å propos, jag skall helsa dig från
min bror, han var hos mig nyss och ... nå, nå, det är väl ej
något ondt deri, lilla Katarina? Han lät mig förstå, att han —
gerna hade velat helsa till dig, endast han haft mod.»
»Myeket smickrande», svarade Katarina, mot vanan kallt.
«Du kan ej tro hvad min bror är god! Ser du, den här
kedjan gaf han mig, den har han köpt för sina sammansjfarade
penningar. Känn, en tung kedja! Pappa är allt bra noga mot
stackars Ludvig, men mamma hjelper ändå hvad hon kan. Mamma
är så illa sjuk på Sigurdsnäs, att pappa och Ludvig i morgon
resa hem.»
«Är din goda mor sjuk?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
