Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hastigt inkom en hofbetjent med ett bref, som han tigande
men vördnadsfullt räckte till Katarina. Det v& skrifvet på fint
kinesiskt papper och hade följande innehåll:
Ȁlskade Katarina!
Jag vet att du misstror mig, tror att jag ej var din vän i
lyckans dagar — låt mig vara det i olyckans. Wernerhjelm
misslyckades, han är arresterad, man har spår af din korrespondens
med honom, och i morgon blir du kallad till förhör i
kommissionen. Blif ej förskräckt, bekänn intet; men lyd min brors råd
— endast derigenom kan du rädda din älskade Fredrik. Lyd
min bror, han har lofvat att vara närvarande vid förhöret. Intet
af dina bref har tillrättakommit — neka till allt. Din evigt trogna
Marianne.»
Själen kan bli vand vid allmänna skakningar och denna vana
gjorde att Katarina blott skiftade färg, men ej för öfrigt med en
mine förrådde sin fasa. Alla voro sysselsatte med sig och först
påföljande morgon, när kallelsen från kommissionen kommit,
upptäckte hon det för drottningen.
»Således äfven du, Katarina», snyftade Lovisa Ulrika och tog
flickan i sin famn; »du går till döden för min skull. O! jag, jag
som måste offra mina enda vänner, som nedstött dem i eländet!
På mitt hufvud, Katarina», tilläde hon och pekade på sin panna,
under det att hon med vilda blickar fixerade sin älskling, »på
detta hufvud brinner förbannelsens eld som en krona. Det är jag,
jag som borde tusende gånger dö för er alla.»
«Er8 majestät, förebrå er intet; det är ej ni som inledt
planen och ej på er dess misslyckande berodde; men», tilläde hon,
»med mig är det slut. Farväl, ädla drottning!’ Glöm ej Katarina,
och», fortfor hon, i det tårarne med våld trängde fram ur
ögonvrårna, »hjelp, trösta min stackars far!»
Lovisa Ulrika tryckte flickan hårdt i sina armar.
Några minuter derefter satt hon i vagnen, som i hastig fart
rullade mot hufvudstaden.
Det var en klar Julidag 1756, och lugn låg Mälarens yta,
och lugn var himlen och’ foglarne sjöngo som förr i träden — allt
var fridfullt utom menniskorna. Folket hade blifvit oroadt och
Öfverallt på hufvudstadens gator stodo flockar, som samtalade om
dagens händelser. Man begagnade likväl hela tilldragelsen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
