Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En hämnande konung.
Ludvig von Dernath, som arbetat så mycket- för Wernerhjelm»
befrielse, blef starkt misstänkt då denne lyckats att undkomma.
Rehnhorn, som var en man, hvilken icke hade någon som han
älskade, lika litet som någon, hvilken han egentligen hatade, denne
nödvändighetens man fastade. redan på sin förra skyddsling sina
stickande blickar, och som det ej var just så noga med en ankla<*
gelse mer eller mindre, eller en droppa blod utöfver det redan
spillda, eller det som skulle gjutas, samlade han snart
förbannelsens åskor kring den arma landlösa partisanens hufvud. Bedan
var en anklagelseskrift färdig. Ludvig von Dernath väntade hvarje
ögonblick att kallas inför kommissionen, och i bakgrunden stodo
»rosenkammaren», »jungfrun» och rådstuguhvalfvet och vinkade.
Det var således nödigt att åter bli af med den heder han
tillskansat sig, och det var nu lika angeläget att bevisa sin vän
Rehnhorn, att han icke befriat Wernerhjelm, som det förut var nyttigt
att bevisa Katarina, att han gjort det. Han tog således reda på
förhållandet och fick genast anledning att tänka på Ossman. En
ziguenare, man kunde ej få någon mera passande delinqvent — det
der folket var ändå en gång för alla hemfallet åt förderfvet. Han
skyndade sig således till Rehnhorn, som ytterst artigt och med ett
smålöje på de tunna läpparne tog emot sin vän förrädaren.
«Ni säger således, herr baron, att den der ziguenaren Ossman
med sitt band . . .»
»Ja, jag är öfvertygad derom. Herr borgmästaren bör låta
häkta honom och förhöra honom på öfligt sätt, så kommer nog
sanningen fram.»
»Men tror ni inte, min bäste baron», frågade Rehnhorn
pli-rande, »tror ni icke att dyrbarare personer kunde bli komprometb
terade genom hans bekännelse?»
Ludvig bleknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
