Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig i smygen vid stora dörren öfver natten, då luckan derpå
öppnades och herr Rullstens frodiga fysionomi tittade ut.
«Är du Ossmans pojke?»
»Ja, hans nåd.»
«Nå, så kom in, far din vill tala vid dig.»
Herr Rullsten förde gossen uppfor en mängd trappor, genom
gångar och tvärgångar, och öppnade slutligen fängelset, som med
fönstret låg mot en närstående vägg — ett rum från hvilket ingen
rymning var möjlig.
»Se så, nu är pojken här. Är jag inte beskedlig kanske?»
«Gud välsigne er!»
«Åh hut! Ropa inte på Gud, ty han tar inte emot några
tattareböner, ha ha ha! Du tror hvarken på Gud eller fan.
Godnatt med dig.»
Rummet var nästan alldeles mörkt, blott en svag stråle af
månsken glänste i den djupa fönsternischen och gjorde möjligt att
urskilja föremålen. Selim böjde sig ner på knäna, lade begge
händerna bredvid hvarandra på bröstet och liknade i denna ställning
de små afgudabilderna, man stundom med någon sjöfarande får
hemtade från den gömda östern. Gossens mörka ögon blickade
vildt framfor sig, der brunno hämn^ och hat i hans hjerta; ty han,
liksom hela hans stam, hatade samhället och ansåg all dess
ordning för tyranni och dess rättvisa som grymhet. Såsom nu hans
far låg i sitt fängelse, hade hans farfar, hela slägtlinien uppåt så
långt han kände den, fallit offer för samhällsordningen, och
gossen kunde ej begripa någon annan rätt, än den som kraften gaf,
någon annan frihet, än vildhetens.
»Tack vare min goda lycka», rosslade Ossman, «att du fick
komma in, Selim; detta blir min sista natt.»
Gossen böjde sig mot golfvet.
»Hör hvad jag befaller dig», återtog fadren. «Jag har noga
betänkt allt — allt. Hör på.»
»Jag hor», blef svaret.
»Min stackars fröken är ej skuld i detta», började fadren, «hon
är offret. Men den brottslige, den som angifvit mig — hör på
— är Ludvig von Dernath. Hör du, berätta din mor allt.».
»Ja.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
