Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ha ha ha», skrattade von Köthen, «det var en intressant
brudgum, — se der hur han sitter och sofver i ländstolen som ett
godt barn. — Se så! vak opp, kamrat! tycker du att det passar
för en brudgum att sofva som en stock? Hvad f-n är detta?
ögonen ståN halföppna — hör hit, han är afdånad — hit med
vatten — han är död — Jesus i himlen, karlen är död!» skrek
den förskräckte vännen så högt, att det hördes ut i salen, der
gästerna, redan förut oroliga, genast uppfångade det atydliga
skriket, och sedan ljöd ordet död, död, död! som ett doft mummel
genom mängden.
Alla försök att nu mera dölja den olyckliga händelsen voro
fruktlösa; sällskapet råkade i förvirring, musiken tystnade och den
gamle baronen liksom Katarina, med hvilken han talade, sprungo
opp på en gång och frågade:
ffHvad är det? Har någon olycka händt?»
«Åh nej, just ingenting», försäkrade de kringstående; «men,
men . . .»
«Hvad?» sade den gamle ädlingen; «tala ut; är någon olycka
händ?»
«Man säger, mån säger, att unga baron blifvit illamående.»
«Sätt dig, Katarina», yttrade den gamle vänligt,- «sätt dig,
jag skall gå ut för att skaffa underrättelser.»
«Det är min man, bäste far, det är min skyldighet att följa er.»
«Det går ej an, friherrinnan bör ej följa», försäkrade en mängd
personer, som menade väl, men ej förstodo att ingen olycka kan
vara så ryslig när man ser den hel, som då man ser den blott
till en del.
Katarina smålog sorgset och sade: «Låt mig göra hvad jag
bör, mina vänner.» ,
Den gamle tog henne vid handen; och under det de långsamt
gingo genom de många rummen, hviskade han: «Kom ihåg, jag
är far och du hans maka — vi böra vänta det värsta.»
Snart stodo de begge framför Ludvig von Dernath, som slapp
och döende hvilade i ländstolen, såsom det tycktes utan
medvetande, under det att en läkare försökte de vanliga
räddnings-medlen, men förgäfves.
Den gamle baronen satte sig bredvid den döende, fattade hans
hand och betraktade honom med en blick full af kärlek och smärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
