Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lofvande, och det som var värst, det tycktes som om kaptenen på
en gång klädt sig i ett harnesk, ty alla hans makas föreställningar
störtade som trubbiga pilar från hans bepansrade bröst.
Fru Marianne — eller hennes nåd friherrinnan, som hon af
kristlig ödmjukhet lät kalla sig, underlät intet medel att återföra
den förvillade; men hela följden af dessa försök var, att han fann
sällskapet tråkigt och höll sig hemifrån. Emellertid hade han
öfvertagit affärerna, så att hennes nåd friherrinnan, «den goda
en-geln», icke behöfde ha bekymmer om dem; men desto mera
bekymmer öfver att få hvad hon sjelf behöfde.
Sigrid var under några år sin stjufmors enda olyckliga
sällskap, ty om den goda friherrinnan förut varit den förträffligaste
af alla menniskor, så blef hon nu någonting ännu bättre — en
martyr.
Det finnes i allmänhet intet besvärligare folk än så kallade
martyrer — de tro sig alla, derföre att de blifvit oriktigt
behandlade, ha rättighet till allt, kunna göra hvad som helst och begå
den ena dumheten efter den andra. Martyrglorian är oafytterlig,
den hänger fast på det hufvud den kommit. Derföre finnes
ingenting farligare än att sätta martyrkronan på en menniskas hufvud
“ efter den stunden är hon någonting, betyder hon någonting,
endast derföre att hon lidit orätt en enda gång.
Kapten Rehnhorn fick således det nöjet att vara gift med en
martyr, och detta kan vara nog för en man att rymma huset: ty
hustrur med den glorian kring sin tinning få alltid en hel
församling af klagande själar omkring sig och bli mäktiga i samma
mån som de bli odrägliga. Men Sigrid fick deremot lida af sin
mors olycka. Icke nog med det evigt enahanda tråket, modren
blef äfven hård emot flickan för faderns skull och förebrådde
barnet hans fel, emellanåt som hon i det unga sinnet sökte
inympa sitt menniskohat.
Som urtyp för allt ondt hade hon en gång för alla valt
Katarina von Dernath, sin afundade kamrat vid hofvet, sin lyckliga
rival hos fadern och den som delat arfvet med henne.
Sigrid fick således en beskrifning på sin stjufmors svägerska
sådan, att hon föreställde sig friherrinnan på Sigurdsnäs som ett
sammandrag af allt svart, allt nedrigt som fanns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
