Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de milda, goda ögonen, denna enkla blygsamma drägt, och den
fina eteriska gestalten, som tyckes sväfva öfver blommorna utan
att böja dem? Och deras lynnen — hon, den snillrika, djerfva,
framåtsträfvande anden — och hon den blyga, tillbakadragna,
liksom skygga godheten, som ej vet af huru god hon är, som aldrig
tänkt på hvad ett varmt, skönt , och rent hjerta är, och likväl är
s& varm, så skön och så ren!»
Funderingarne slogo så ut, att då unga baronen steg opp
från sin plats, hade han kommit till det resultat: «Flickorna äro
förtjusande begge två.»
Hvem förmådde väl tyda den glömda bildskriften i templet
vid Ellora? Ingen, och ändå stå dessa stumma tecken qvar, sig
lika från årtusenden tillbaka; de hafva ej förändrat sigr men slägte
efter slägte har somnat ifrån deu glömda lexan af hvad de fordom
ansågo heligt och sant.
I hvarje menniskobröst finnes en sådan bildskrift, som ingen
tydt, fastän den stått lika sedan tidens begynnelse. Men dessa
bilder skifta som ljuset skiftar, bryta sig, ändra sig, omgestalta
sig, fastän dock alltid omkring samma grundform. Den som
förstått detta språk skulle kunnat läsa mycket i Sigrids och Selinas
hjertan, som de sjelfva lika litet kunde tyda, som gudabilden
förmår sjelf fatta de tecken man skrifvit på hans panna.
Sigrid hade, som Georg ^och Selina anmärkt, förlorat sin fordna
oskyldiga glädtighet. Någonting dystert, slutet låg öfver de vackra
ögonen och beskuggade dem, och utan att hon tänkte derpå, kände
hon då och då tårarne vilja framtränga; hvarför? Hon visste det
icke. Men der hade skett en stor förändring i hennes själ, det
visste hon, det förebrådde hon sig — ack! och ändå kände hon
intet ondt att förebrå sig.
Det var något som nedtryckte henne, hon visste ej hvad,
men det hände allramest då hon såg Georg och Selina skämta
med hvarandra, eller då det sköna, glada paret, leksyskonen, som
baronen kallade dem, redo ut tillsammans. Då tyckte hon liksom
en röst inom henne hviskade: Ack! vore jag så som hon — men
genast blifva motsagd: Gudi lof, jag är ej som hon!
Selina hade snille, talanger, behag, eller förmågan att
behaga, till långt större grad än Sigrid; men all denna glans stod
i samma förhållande till Sigrids natur, som den purpurröda Kristi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
