- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 7. Hat och kärlek : Episoder ur en slägthistoria /
301

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En qväll i skogen*

Månen 9ken klart ned öfver ruinen och på det gamla slottet
och öfver sjön som ligger utbredd utanför.

Georg, Selina och Sigrid gingo i den sköna aftonen fram och
åter i parken, hvars gångar, ömsom mörka, ömsom starkt
upplysta, tycktes leda genom ett okändt land.

De voro glada alla. Sjelfva Sigrid var mera munter än
vanligt, ty med fin takt hade Selina lagt bort en del af sin
öfver-lägsenhet och åter knutit de brustna trådarne i Sigrids själ.
Endast hon anade hvad som föregick. derinne och var klok, god eller
slug nog, jag vet ej hvilket, att gifva efter och ej låta synas sin
ögonblickliga förmåga att hänföra. De voro således muntra alla
och glammade som goda barn.

De ämnade att återvända till slottet, då deras väg plötsligen
stängdes af en gosse, som frågade efter mamsell Selina Ossman.

Selina bleknade så att det märktes i månskenet, tog en biljett
som gossen medförde, stannade på en upplyst plats och läste.

«Hvad är det? Hvem är det?» frågade Georg och Sigrid på
en gång.

Selina kastade en skarp blick utåt skogen, liksom en örn
när han tar sigte på sitt rof, men vände sig genast till sitt
sällskap, smålog och sade: «Åb, ingenting; det är en gammal gumma
som är sjuk och som ber mig komma till sig.»

«Du? I afton?» sade Sigrid.

«Ja visst, goda Sigrid; klockan är ej så mycket, jag går
genast, det är här strax.»

«Vi följa dig», sade begge.

«Nej, nej, det behöfs icke», ropade Selina, «jag hittar sjelf»;
och i ett nu hade hon försvunnit i en af de mörka gångarne och
skyndade med ljudlösa fjät genom parken och utåt skogen, utan
att hennes vänner voro i stånd att hinna henne eller söka i den
riktning hon flytt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:10:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/7/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free