Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hvad kunde det vara?» sade Georg dyster. »Selina är en
vildfogel; deri har hon rätt.»
«Hu, jag blir rädd», hviskade Sigrid. «Hvart flydde hon?
Det var ej sant med den gamla gumman.»
»Kanske hennes far», sade Georg fundersam.
«Far! Hu! det är en farlig menniska. Skall Selina då i
evighet vara bunden vid detta grufliga folk, vid denna
brottslings-liga, som aldrig, aldrig blir annat än den varit.»
«Kom, Sigrid!» återtog Georg vänligt och fattade flickans
hand, «ser du, du flyr ej bort så här, du är ej’skogens barn, du
är ju vår Sigrid?»
Flickan betraktade den sköne ynglingen med ett par milda
ögon, som svarade i hennes ställe.
«Ack, Sigrid, om Selina ändå vore mera en vanlig menniska,
om hon ej vore som en vulkan, under hvars blomstergördel en
evig eld hvälfver sina vågor — ack, då vore mycket annorlunda»
då vore vi riktigt lyckliga. Hon utgör ändå alltid vår förtjusning
och vår fasa.»
De unga öfverenskommo om att ännu gå i parken för att,
om Selina kom igen, kunna dölja det besynnerliga äfventyret för
farmor.
Emellertid hade Selina, lätt som en hind, och af sin hälften
gossaktiga drägt mindre hindrad än en annan skulle varit af en
riktig fruntimmerskostym, flytt genom skogen och nalkades på de
krokiga gångstigarne ett ställe, från hvilket hon hörde det
välkända ljudet af en ziguenarpipa, hvars korta drillar kunde tagas
för en skogsfogels sång.
Ändtligen var hon mycket nära. Det var på en något öppen
plats i skogen, från foten af en kullblåst fur hon hörde den vilda
fogelns drillar. Hon nalkades forsigtigt och såg snart en person
sitta i skuggan af några buskar. När hon kom intill honom,
steg han opp.
«Jaså, det är du, Selina, du kommer dock till din gamle far
och lyder drillen af min skogspipa.»
Selina böjde sig ner på knä och lutade sitt svartlockiga
hufvud framåt, under det att hon lade händerna i kors på bröstet
och mumlade några ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
