Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nå väl, Sigrid! Här borta i skogen, i en öfvergifven
kolkoja ligger en sjuk menniska, förgäten, ensam; blott en trasig,
halffånig gosse följer honom. Han ligger i elände, döende, han
känner huru döden griper tum efter tum och nalkas hjertat — ty
tiggaren, Sigrid, brottslingen till och med har ett hjerta.»
«Låt oss skynda dit, låt oss föra honom fram till gården och
vårda honom.»
«Yårda honom? Neji Ser du, han är en stor brottsling,
hans hand är blodig . . . men vet du hvem det är? Det är min
— min far.»
Sigrid ryste.
«Och ändå viljen J att jag skall vara såsom en af er, lugn,
fridfull, mild, förlåtande. Nej, Sigrid, der går en blodskuld
genom vår hela stam, en förbannelse, som ej upphör förr an den
siste fallit. Har du mod att följa?»
Sigrid darrade, men hviskade dock ett ja.
De begge flickorna gingo nu in i den mörka skogen, Selina
letade sig, ledd af vanan, genom de täta busksnåren.
Det var en lång vandring.
Ändtligen syntes kolkojan på afstånd. En liten mörk
skepnad, med det svarta krulliga håret flaxande kring hufvudet, kröp
fram ur några buskar och gick med hastiga steg till kojan, framför
hvars öppning en torr tallruska var ställd i brist på dörr.
«Sätt dig här, Sigrid», sade Selina. «Jag måste ensam
beträda den mörka stigen.»
Solen var nu nä fa nedgången och djupa skuggor förmörkade
skogen, och snart sågs den smala kanten af nymånen sväfva som
en silfverskära på den mörknande himlen.
Sigrid var blek som månen, och satt nedlutad vid en stubbe
och bad.
Der var en döende i grannskapet, och detta inverkar alltid
djupt på det barnafromma sinnet.
Då Selina kom in i den trånga kojan, lyste en blodröd stråle
ditin och sken på Selim Ossmans ena hand. Han låg och såg
på handen, men drog henne ej tillbaka.
«Det är du, Selina; ser du huru röd handen är . . . ser du,
solen färgar den röd. Nå, hvad säger du?»
alntet, min far.».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
