Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag märka, för en stund sedan kunde jag resa mig opp. Vet du,
Selina, du är ett fint fruntimmer; du är icke min dotter . . .»
«Min far», bad Selina, vlugna er!»
«Jag käns ej vid dig», återtog den döende, lallande på målet
ocb med brustna blickar; «du käns ej vid mig. Nå nå, om jag
ej dör som ett djur, om jag lefver opp igen som en frusen fluga
om våren, — så råkas vi aldrig. Jag går till mina fäder . . .
du till det bleka folket.»
«Fader, fader! Välsigna din dotte*!» bad Selina gråtande.
Den döende teg länge; ändtligen bröt han tystnaden. ’»Skudda
stoftet af dina fötter — och fly de förbannades städer. Hör du,
Selina, nu ser jag ingenting, är det natt redan?»
«Nej, månen täflar med aftonrodnaden.®
«Jaså. Hur ser solen ut?»
«RÖd.»
«Nå, än månen?»
«Hvit.» ,
•Skuld och oskuld ... ha ha ha!» skrattade han, men
tystnade snart med ett vildt grin i ansigtet.
«Utan både välsignelse och förbannelse», hviskade Selina och
böjde sig djupt ner öfver liket. »Besynnerligt», sade hon vid sig
sjelf och kastade, resande hufvudet opp, de framfallna lockarne
tillbaka, «besynnerligt, nu mins jag: det 9jtmde månskiftet bär
död och flykt för vårt folk, sade gamla farmor. Och i går
befallde mig min far att komma hit just vid denna stunden, ty han
ville ej dö ensam, sade han, och ej ligga obegrafven. Besynnerligt,
allt är förutsedt . . . måntro också mitt öde är förutsedt, skrifvet
i stjernorna . . ., hvad var det? en fallande stjerna — det var jag.»
Selina steg långsamt upp och gick ur den numera mörka kojan.
«Det är slut», hviskade hon till Sigrid. »Följ mig, goda
engel, du skall följa mig till sista stunden.»
«Selina, Selina! Sansa dig!» bad Sigrid.
«Sansa mig?» yttrade Selina; «ack, goda Sigrid, jag har aldrig
varit så sansad som nu; men du, som är min enda vän, den enda
själ till hvilken jag kan förtro mig, du, som lik den bottenklara
källan så ofta afspeglade det goda som lefver inom mig, du skall
följa mig, skall helga mig, skall stå bredvid mig i faders, i
moders, i syskons ställe — ja, det skall du.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
