- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 7. Hat och kärlek : Episoder ur en slägthistoria /
372

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

måste älska henne då hon talade, man var tvingad att beundra
henne, dyrka henne. Men så snart den sista tonen dog bort,
var också intrycket slut och man förstod knappt sjelf huru det

kom sig, att hjertat nyss darrade af förtjusning.

Om man åter jemförde Selina med Sigrid, föreföll denna som
en skön målning, en Eafaels madonna, som beständigt var sig lik,
evigt lika kärleksfull och helig, man kunde ega henne, man kunde

när sora helst hemta hopp och tröst ur hennes milda Ögon.

Så voro dessa flickor hvarandra så olika som den herrliga
koralen i templet är olik madonnabilden öfver altaret; så länge
de hänryckande tonerna ljuda i hvalfven, fylla de hela själen med
en evig längtan — men när de tystnat, vänder man åter blicken
på madonnans sköna anlete och ber i frid, med en känsla af det
heliga lugn, som strålar ur hennes jungfruliga ögon.

Sådan ungefär var Georgs känsla i detta ögonblick —
tonernas förtrollning var förbi och nu såg han Sigrid i en helt
annan dager än förut.

Gamle öfversten hade utvecklat allt för friherrinnan.

«Inte kan jag begripa huru en sådan menniska är i hjertat,
huru man kan anse hämnden som en pligt; men mina rödskinn
derute voro af samma tro. När ett ’platthufvud’ slagit ihjel en
’svartfot’, så blef det ej fråga om att just hämnas på den
brottslige, utan man lurade ut någon af den fiendtliga stammen, ett
barn eller en qvinna, som ej något ondt gjort, och mördade dem

— för att ta deras ’skalp’ som ett segertecken. Då var blodet
försonadt. Så är det med alla vildar, och ziguenare äro vildar;
Selina var en civiliserad vildinna, ett skogens barn, på hvilken
man hängt bildningens grannlåt.

(Jag är nöjd med Guds beslut», sade friherrinnan. «På hvad
sätt får hon hjelp?»

«Hjelp? Af mig och dig naturligtvis. ’Hon reste nu till
Stockholm; der kommer hon in i en familj, som i sommar reser
till Italien — ena flickan har‘lungsot och skall vistas i Florens.
Der ute skall Selina lära sig sjunga, och du . skall få se att det
blir något stort af henne. Det hade varit riktigt synd att låta
henne gräfva ner sin talang på landet.»

»Stackars Selina!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:10:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/7/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free