[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fast han hrfr sin verkstad på annat ställe. Han har eget hus
och grund.»
«Jas&. Ville inte åldermannen presentera mig och Winkler
for mamsellerna.»
«Hva sa? Hvad för slag?»
»Vill inte åldermannen säga för mamsellerna hvilka vi äro?»
«Jo — joho, mycket gerna.»
Och nu gingo de tre männen fram till flickorna och gubben
Lund sade: «Herrarne här — ja ni känner väl igen fänrik
Winkler, åtminstone du, Anna, och detta är baronens son på
Sigurdsnäs. Jag svarfvade ett litet kägelspel en gång åt, med förlof
sagdt, unga baron; men det är många år sedan. — Det var sannt,
detta är min svåger rådmannen Petterssons dotter, kusin med min;
ty min hustru och rådmanskan äro köttsliga systrar, hä.»
Nu blef der uppbjudning.
Den stackars Anna svindlade och blef mera blodröd i det
glada ansigtet, än ett simpelt rodnande kunde förorsaka.
«Nej se på våra kavaljerer», yttrade fröken Petronella von
Cleofas, «det är ändå bra elakt att drifva gäck med det stackars
folket.»
«Hvarför då?» sade Celestine; «jag kan ej begripa hvad de
hade här att göra. Nej se så löjligt!»
«Med hvem dansar du?» frågade fröken Petronella.
«Ah bevars med långa Snällgren, min fars skrifvare», blef
Ce-lestines svar; «man måste väl, fastän han ej har takt.»
Anslaget skedde, och hvilka trädde vis å vis på premieren,
om ej baron von Dernath och fänrik Winkler med sina
småborgardöttrar.
«Men det der går ändå allt bra långt», hviskade de öfriga
flickorna; och hur det var fingo de dansande "mamsellerna» rätt
godt rum i ledet; ty grannen intill Anna, mamsell Celestine Millén, .
tycktes frukta att hennes rosiga florsklädning skulle komma i den
allra aflägsnaste beröring med Annas kambrick.
Men snart hade Anna fått mod och dansade af hjertans grund,
konstlöst, men lfctt och graciöst som en konstnärinna, och hon var
så innerligt tacksam mot Winkler, som velat dansa med henne,
att hennes glada ögon med en riktig barnafröjd blickade opp till
räddaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
