[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, åldermannen skall ju ha bröllop i huset?»
«Jo, mor menar så på och har beställt krokan och allt, så
visst lär det bli så ändå, hä; si, Anna skall ha löjtnanten.»
«Ja.»
crOch se’n så skola de flytta ut till Gyllebo, för si, denne
här amerikanske baron vill så nödvändigt ha mågen min,
löjtnanten, dit ut for att sköta om sakerna åt sig.»
«Ja, det vill han», anmärkte Georg, som hade svårt att låta
bli att skratta åt gubben Lund, som i sin hjertans beskedlighet
liksom ville imponera.
«Nu är det så, att både mor och löjtnanten och Anna så
innerligt gerna ville ha baron till marskalk, och om inte baron ...»
«Tack, ålderman Lund. När?»
«Jo, om söndag är det utlyst. Si, det är redan lyst två
gånger och Anna fick från kusin sin, hm, flickan som baronen
nog mins, som är dotter till min svåger, rådman Pettersson, hon
har redan skickat Anna käpp och krycka, så för näpet sydt med
guld på en puta, hä hä hä; se flickan min har kantänka trillat
nfcr för predikstolen, som man säger för *plasir\»
«Ja, jag skall gerna komma, ålderman Lund.»
«Tackar ödmjukast ... ja, min måg, löjtnanten, säger nog
till vidare.»
Söndagen derpå var der bröllop hos svarfvar Lunds.
Der voro få gäster inuti rummen, men desto flere utanför på
gatan. Den trånga platsen var fullpackad, i ordets innersta
bemärkelse.
«Herre Gud, hvem kunde tro sådant», yttrade en «madam»
med en gammal gulblackig ullschal på hufvudet, «hvem kunde tro
att Lundskans unge skulle bli gift vid regementet; hon larfvade
barfota i rännsten, då hon var liten. Herre Gud, jag körde ofta
in ungen, för att det ej skulle ske någon olycka.»
«Och fänriken är väl galen som tar henne, hon har ju
ingenting», yttrade en annan madam med bart hår, men den trogna
ullschalen (alla sådana madamer nyttja ullschal) draperad på den
bruna halsen.
»Åh, han är inte af folk sjelf. Jag kände nog far hans,
Anders Olsson i Winkeltorpet; han körde ved till mina föräldrar
och fick mången sup i köket, så allt passa de ihop.»
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VII. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
