[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Men hon ser allt bra ut?»
«Åh, som folket är mest ... låt bli, karl, att puffa mig i
ryggen; har han aldrig sett folk förr?» skrek madamen med den
gulblackiga schalen åt en dräng.
«Ah, skäms sjelf, inte är hon folk hon, gamla uggla!»
«Se så, låt bli ... åh ja, Gud bevars, for trettio år sedan
skulle Lundens tackat sin Gud, om de fått vara med oss. Ah ja,
vi äro borgaredöttrar så väl som hon derinne.»
Af folkets tal finner man, att afunden är den vanligaste
känslan, liksom den eländigaste af alla.
Det händer likväl sällan, att lyckan verkligen är så
afunds-värd som den här var.
Brudparet var det lyckligaste man kan tänka sig; och om
man vill se den moderliga stoltheten och fröjden personifierad,
finnes ingen bättre bild derför än gumman Lund, som med
korslagda händer och glädjestrålande blickar betraktade sin flicka och
fann henne beundransvärdt skön och dejelig.
Men bröllopet var litet, fastän der bestods krokan, och
klockan tolf på natten hade man i det trånga rummet med svett och
möda dansat kronan af bruden.
Georg riktigt observerade alla omständigheter och bruk vid
bröllop, ty snart skulle han sjelf stå brudgum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
