- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 7. Hat och kärlek : Episoder ur en slägthistoria /
457

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF)

[Read further instructions below this scanned image.]

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Inom några sekunder var jag på scenen.

Jag spelade mitt naiva parti förträffligt — det brann en
hel-vetesglöd inom mig, smärta, afsky och fruktan på en gång, men
jag sjöng ändå, log ändå som ett barn ler. Publiken stormade
af förtjusning, applåderna skallade, blommor och lagerkransar
regnade som vanligt in på scenen, små platta sonnetter af herrarne
i logeraderna fingo lyftning och sväfvade for några ögonblick i
höjden för att sedan falla för min fot. Och jag såg lycklig ut,
jag smålog — jag koketterade med publiken . . .

Sådan är jag — sådan var jag, under det att den ende som
älskade mig, och ej blott sångerskan, kanske kämpade med döden.

Då jag lemnade scenen, stod Medinilla qvar mellan kulisserna.
«Ni öfverträffade er sjelf», sade han smickrande.

Jag betraktade honom med stela blickar — hvad jag tänkte
visste jag icke, men om en menniska kan dö af ett ögonkast, så
borde han gjort det; men han stod kall.

»God natt, sennor!» sade jag ändtligen.

Det är mig oförklarligt, men jag känner mig stå i beroende
af denne man. Liksom en synål styres af magnet stången, beror
af honom och sjelf slutligen blir magnetisk, så beror jag af
Medinilla. Det finnes något, jag vet icke hvad, som tvingar mig att
sluta mig till honom, fastän hela mitt väsen bäfvar derför. Goda
Sigrid, du lugna varelse, hjelp mig att bedja: Fräls oss ifrån ondo!

Dagen börjar gry. Himlen är blodfargad och blod lyser det
mellan de- utskurna snirklarne på d6mens tak. Soluppgången —
vi få se hvad dagen bådar.

Klockan 11 förmiddagen.

Han lefver — han är illa sårad, men lefver. Jag sände bud
till honom så snart det blef möjligt — jag skickade en biljett
med. Gud låte allt gå väl! Gud i himmelen, rädda den ende
som älskar mig för min egen skull!

Sigrid! har du känt hvad förödmjukelse vill säga? Ack nej,
du har blott ödmjukat dig för Gud och har aldrig varit stolt mot
menniskorna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:10:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/7/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free