[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första akten hade gått. Jag väntade att få se Zongelli i
foyern. Han kom ej. Jag blef orolig, jag började frukta att
någon olycka händt honom. Jag satt i dessa tankar, då jag hastigt
blef varse don Medinillas svarta ögon glänsa, och nästan
omedvetet vinkade jag honom. Han framträdde med sitt vailiga leende.
»Ni är ej glad, signora», sade han; «också är han vår
ge-mensamme vän.»
«HvemP» frågade jag, bäfvande af fasa.
»Zongelli.»
»Hvad har skett P»
»Åh, något mycket vanligt. Ni vet det således icke, signora P»
»Nej. Tala, don Medinilla!»
»Han . . . men jag bör ej säga er det, ni kan ej spela er
naiva roll», sade spanjoren. «Er själ måste vara i jemnvigt.»
Han hade rätt, jag kände huru själens fjedervåg gungade och
ej kunde stanna. «Ar han dödP» frågade jag och kände huru
håren ville resa sig på mitt hufvud.
«Sårad, signora.»
«Illa P»
Don Medinilla ryckte på axlarne. «Hvad vet jagp Jag
hoppas dock det bästa», blef svaret, under det att ett kallt förstulet
leende spelade öfver hans mörka ansigte. »Ni älskar honom, tror
jag», sade han; «jag är således utan hopp.»
ffSåledes död!» mumlade jag vid mig sjelf och tyckte att huset
gungade af en jordbäfning, att det svigtade under mina fötter.
»Sårad», rättade Medinilla.
«Säg död, säg rent ut död, det är bättre», rosslade jag
nästan ohörbart och kastade mig ner i fåtöljen.
Så satt jag några ögonblick, som jag sjelf tyckte, sanslös;
men det var ej så, ty plötsligen klingade regissörens klocka och
jag sprang opp. Jag kastade en blick i spegeln och förskräcktes
för min blekhet, det var ett likgult ansigte öfver en kropp klädd
i en schweizerflickas pittoreska kostym. De ljusröda banden fladdrade
så glädtigt kring mina skuldror — och jag var blek.
Jag skyndade in i toiletten och strök purpur på de bleka
kinderna, tvingade mig att le — det behöfs en jernvilja att så
p& en gång afbryta stormen och göra ytan lugn — glad, —
barnsligt jollrande och — nu ringde åter klockan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
