[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lero dansades. Publiken blef hänryckt. Sångerskan, hennes motgång och
hennes fall voro glömda.
Några dagar derefter innehöll Diario en lång berättelse öfver
händelsen. Publiken hade fdnnit främlingens röst långt ifrån så skön sonfman
be-skrifvit den. ”Det var någonting skrikande, oartistiskt i hennes föredrag.
Det är möjligt att hon fordom kunnat uppträda i större roller; men
Sevilla-neroa ega nog musikaliskt förstånd, nog känsla att föredraga den
fortrollande konstnärinnan, i hvars ådror spanskt blod rinner, framför en
äfVen-tyrerska. Den aflidna sångerskans vän och förtrogne har satt sig i besittning
af hennes förmögenhet och lemnat staden; och som den heliga kyrkan ej
kan tillåta att en främling utan fädernesland och religion må hvila i dess
vigda mull, har fattigstyrelsen besöijt hennes begrafning på passande plats.1*
Man fick aldrig reda på intrigerna, men säkert är, att det var sådane
som föranledde hvisslingame. Efter all anledning hade Medinilla del i
anläggningen. Den sköna främlingens stolthet, hennes ojemna, snart sagdt
vilda lynne hade sårat honom, och han hade slugt lockat henne tfll Sevilla,
der han egde slägtingar nog samt beräknade afunden för att böja det stolta
sinnet. Det hade lyckats, i synnerhet som presterskapet kommit i harnesk
öfver att en kätterska skulle sjunga för ett så rättroget folk, som det spanska.
Medinilla hade missräknat sig: förödmjukelsen böjde henne icke, men
den dödade henne; och hvem var närmare att ärfva än han? Från teatern
skyndade han hem, tog hennes juveler och dukater, och försvann.
Några dagar derefter såg man sent på qvällen fyra trasiga karlar bära
en ohyflad bår genom smågatorna, liksom de velat smyga sig fram. Den
tysta vandringen slutades vid en kulle, som, krönt af några nedrasade murar,
ligger vid Guadalqvivirs strand. Det var roinen efter en gammal mohrisk
farsteborg, nu öfverväxt med buskar och golnadt gräs. Der gräfde de i
sluttningen en grop och nedsänkte den grofVa kistan. Der fanns murar i jorden
— kanske grafVen var ett grusadt praktrum.
Några år derefter växte der buskar öfver den, men en lagertelning hade
också skjutit opp ur mullen och betecknar nu stället, der ziguenarbamet
hvilar — ingen minnes henne, ingen talar om hennes triumfer, andra namn
göra sin rund kring verlden, och om de komma att tillhöra minnet, är
orsaken den, att de förenas med en nations egen ära.
Selina Ossmans folk är utdödt såsom sådant, dess historia är afslutad,
hennes namn är glömdt för evigt. Blott de få, som personligen känt henne,
minnas henne som en besynnerlig företeelse, en varelse som ej förstod sig
sjelf och som ej kunde göra sig förstådd.
Om hon lefvat bland ett ökenfolk och som nomad fått draga från dal
till dal utan annat tvång än slägtbandet, utan annat välde än det
patriar-kaliska, skulle hennes natur framstått i sin fulla glans, i den friska, modiga,
glada — häftiga, men dock goda, hänförande och poetiska karakter, som
tillhör öknens barn. Det var hennes öken; men vi lefva också i en öken, så
snart vi söka att finna motsvarigheter. Tusende sinom tusende strömma
förbi oss som flyktiga bilder blott; — när finna vi den enda, den rätta, och när
finna vi väl i civilisationens öken den stig, som för oss till lugn och lycka!
Slumra stilla, Selina! I en annan verld får du flytta från stjerna till
stjerna och lefva som du önskade här, under ett allsmäktigt fadersvälde, hos
en fader som i sitt stjembeströdda tält rymmer alla sina barn.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
