Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då v&rvind vattnet krusar
Och blomman står i skog,
Det fjerran borta brnsar . . .
Men det förstår jag nog.
Ack, det är svanorna, som slå
Allt ner på insjöns blå.
Men när jag vingar flr
Skall jag komma.
I qv&llens mörka timma
8yn*s svanor då också;
På himlen stjemor simma,
Dem kan jag väl förstfi.
De nicka &t mig natten l&ng,
D& blir mig dalen tr&ng.
Men när jag vingar f&r
Skall jag komma. *)
Så låter visan, som den fattige gossen sjöng om svanorna;
men nu hördes knappt den svaga rösten. Det mörknade for gos-
sens ögon, ty han var så matt, så matt.
Men nu hörde han det vanliga susandet i luften. Svanorna
kommo, och de slogo ned i sjön och helsade honom och sade:
«Hur står till?»
«Nu snart är allt godt och bra», sade gossen. «Med mig är
det nog bra, men derinne ligger mor och är sjuk och förgås af
hunger; men jag orkar ej meta en enda liten fisk och ge henne.»
Då kom ungsvanen fram med den gyllne ringen om halsen och
trodde att den skulle hjelpa allt; men gossen såg ej den herrliga,
kungliga gåfvan, ty hans ögon voro förmörkade, och då ungsvanen
skakade af sig den gyllne ringen, så att den föll i gossens sköte,
tog han ej mot den, utan ringen rullade utför stenen och föll i sjön.
Men gossen var död.
Då blef ungsvanen sorgsen; han dykade efter den sköna rin-
gen — men fann honom icke, ty der nere på bottnen bodde ett
troll, som tog ringen och gaf till sin dotter Sjöjungfrun.
Men då ungsvanen en dag ensam sam vid den stora stenen,
se, då såg han hur en liten silfverhvit svanunge simmade vid hans
sida; och han igenkände sin vän.
*) En passande ton, fastän ej den som Anna begagnade, finnes i « Louise;
sja enkla visor ntan ord, af J. M. Rosén». N:o 7. Vallflickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
