Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var Anna, som rödblommig och frisk som ett vinterny
satt på en akja och såg på den böljande mängden, som hade
samlat sig för att bese renarne.
Flickans blå ögon voro verkligen förtjusande, och hennes fri-
ska kinder, de små gropame på kinderna, den leende munnen full-
bordade bilden till ett skönt helt, fullt af friskhet och lefnadsglädje.
«Hvad heter du, barn?» frågade kamreren.
«Anna», blef svaret.
«Anna! Hon heter Anna; Emilie, hörde du, alldeles som vår
lilla flicka.»
«Hur gammal är du?»
«Tio år.»
«Tio år, på årsdagen af vår flickas död , . . Hvad säger du,
Emilie?»
Frun smålog, ty hennes beskedlige man hade verkligen glömt
sig och visade nu, huru tanken på barnet var fastvuxen i själen;
ty ingen annan än den, som beständigt rufvat på en idé, kan fin-
na likheter, så der tagna ur luften.
«Flickan är verkligen lik vår lilla Annette», återtog kamreren,
»verkligen lik vår flicka, eller hvad säger du, Emilie?»
Anna Zackrisdotter från Svanavattnet hade verkligen en af-
lägsen likhet med kamrerens lilla flicka; men hon hade ej samma
själ i sina ögon, som denna haft. Anna från Svanavattnet var
lifligare, tycktes ha en snabbare uppfattning och större rörlighet
än lilla Annette någonsin haft; men kamreren ville nu ovilkorligen
finna likheter, besynnerliga ödets skickelser, emedan han var allt-
för klok, bevars, att tänka på hvad han förlorat.
När de begge makarne återkommo hem, kunde kamreren ej
upphora att tala om norrländningens Annette, som han benämnde
flickan, och ändtligen kom hans innersta tanke fram. Han hade
nämligen funnit sig så ensam dessa tio år, sedan flickan dog.
Förut hade han lekt med barnet, glädt sig åt hennes framsteg,
hade med en verklig vetenskaplig ifver följt hennes själs utveck-
ling — och när hon gick ifrån dem, kände han djupare hvad han
förlorat, just derföre att han skulle vara karl och slå bort sorgen.
Detta gjorde att han ej heller kunnat finna tröst i att med sin
hustru tala om det beständiga föremålet för hans tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
