Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obehaglig . . . han ar deruppe ifrån, kanske han vet allt . . .
Stackars Annette 1
«Och ändå Bå — jag vet ej huru — återvända mina tankar
beständigt till den der lilla sjön under fjellet, till den lilla stugan.
Jag drömmer om dem der hemma . . • och huru illa skulle jag
ej finna mig der?
«Det är underligt att barndomsminnet beständigt vänder åter,
att det lik en fjäril beständigt sväfvar kring själen, liksom för att
söka, om der ännu fins honung i dess blommor, liksom då de
knoppades i vildmarken . . . Nej, nej, det är slut med honun-
gen, goda minnets fjäril — jag måste vara klok.»
Efter några ögonblicks tystnad gick hon bort och framtog
den lilla taflan af Svanavattnet.
«Der således ... det der är mitt gamla hem», sade hon,
»och huru lycklig var jag icke den tiden — lycklig och glad; jag
blott önskade mig att ega den ringen, som ungsvanen tappade i
sjön ... Nu har jag fått den rikedomen; och hvad skall jag
väl önska mig nuP Jo, att kunna glömma den der kojan, den
der barnafröjden — och bli en annan menniska än då.
«Jag fruktar beständigt att min far skall komma hit — den
råa bonden, nybyggaren. Vi passa ej för hvarandra — och likväl
är han inin far.
«Han är väl nu gammal gubbe, men min bror kan komma.
«Hur skulle det gå, om alla menniskor finge se en klumpig,
ofasonerlig bondfigur, med håret kring ansigtet och händer hårda
som trä, omfamna mig och säga: A, Herre Gud, hvad du blifvit
stor och fin» Annal Ack, jag skulle dö af blygsel.
«Och likväl kan jag ej låta bli att tänka på dem der hemma,
likväl kan jag ej glömma den gamla klockan, som knäppte i vrån,
och takbjelken, der jag alltid hade min katekes liggande, och hur
glad jag var då Anders kom in med sprittande fiskar i korgen,
eller då far kom med en hare, som fastnat i snaran. Då var det
en fest i huset, och jag — så barnslig kan man vara -1— var långt
gladare än en sådan ofton som denna, eller då jag sitter i logen
och känner huru man rigtar sina kikare på mig. Då hviskar
mången mitt namn . . . Men kanske’ en och annan tillägger:
Hon är dock ej det hon synes, hon är en torpares, en nybyggares
dotter — Gud vet hvarifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
