Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom ett slugt begagnande af hvarje menniskas svagheter visste
att intaga dem till sin fördd.
Han hade nu experimenterat med kamreren och kamrerskan
och vunnit sitt ändamål; ty kamreren fann klarligen, att hans nya
vän hade ett lika ljust hufvud som varmt hjerta, emedan denne,
utan att synas det, dock ej var något annat än ett troget eko af
kamrerens egna tankar. Han lät alltid kamreren tala så länge,
att han fick reda på idéens ena ända, och sedan nystade han upp
hela tråden, mycket mer än kamreren tänkt på, och slutet blef
att kamreren fann den unge mannen sig öfverlägsen, men döck en
trosförvandt, och således måste han vara ett ljus af första ord-
ningen.
Allt detta vann han på att icke spinna egna idéer, utan en-
dast nysta npp det andra spunnit.
På samma sätt hade han vunnit kamrerskan; äfven hennes
idétråd hade han reda på och löste upp hvarje liten docka så nätt
och behändigt, att den goda frun, som hade mera hjerta än huf-
vad, ansåg honom för en ädel natur, som så egde slagrutan till
alla hennes dystra tankar.
Men hufvudsaken felades ännu; han hade ännu ej klaven till
det språk Annettes hjerta hörde helst.
Detta var också något svårt att få; ty Annette var, vi måste
bekänna det, egentligen ingenting annat än ett sjelfsvåldigt, in-
bilskt barn, som ej fattat någon klar idé, utan lät leda sig af in-
fall. Det enda allvarliga hon tänkte på, var då hennes tankar
förirrade sig till stugan vid Svanavattnet; men detta var henne
vidrigt af två skäl. Hon kände en samvetsförebråelse öfver att ha
glömt far och mor, men tillika fasade hon för att dessa verkligen
voro hennes föräldrar.
Men äfven hennes tid var kommen, och nu mera än någonsin
förr försjönk hon i tankar, det vill säga, hennes tankar irrade
verlden omkring, ej som förr fram och åter, i zigzag efter som
lyekans vind blåste, utan de togo ett vidare kretslopp, beständigt
qvarhållna af något, som hindrade dem att aflägsna sig utom en
viss krets. Hon kunde nämligen ej mera tänka på något, utan
att tillika tänka på den unga hyggliga löjtnant Hjalmar, hvars
tankfulla öga liksom förtrollat henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
