Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En scen.
Löjtnant Hjalmar var pft en tid nästan dagligen i kamrerens
hus, fastän han hvarken hos pappa eller mamma någonsin kunde
nå det anseende som numera assessor Svaning, hvilken ganska re-
guliert en gång i veckan besökte dem, för att med kamreren tala
om Napoleon och med kamrerskan om dygden. Annette tycktes
ej det aldraminsta fasta sig vid hans artigheter; löjtnant Hjalmar
hade ett afgjordt företräde hos den sköna flickan; men detta stör-
de på intet vis assessor Svaning, som väl visste sanningen af det
gamla ordspråket: »Trägen vinner», och ej ett enda ögonblick lem-
nade sin plan ur sigte.
Emellertid hade, ingen visste huru, löjtnant Hjalmar blifvit
litet mera bekant än sjelfva favoriten; ty det är en naturfallenhet
att bli bekant med menniskor, något som ej låter studera in sig.
Hjalmar hade denna gåfva i högt mått; ty det var omöjligt att
kunna hålla detta ärliga, rättframma och dock artiga sätt ifrån sig;
man måste mota på halfva vägen, om man ville eller icke.
Hjalmar älskade Annette ganska uppriktigt, men hade länge-
sedan funnit, att hon var ett bortskämdt barn, att hon behöfde
uppfostras ånyo, om hon skulle kunna bli lycklig sjelf och göra
en man lycklig; men kärleken hoppas allt, hvarföre då icke äfven
mycket . . . och således hoppades Hjalmar, att den saken sknUe
vara lätt gjord.
Visserligen var bevakningen från mammas sida temligen sträng;
men detta är dock aldrig nog att hindra ett par, som älska hvar-
andra, att säga hvarandra det. En sådan moderlig vaksamhet hjel-
per lika litet som spärrningarne mot en smittsam farsot; kärleken
är en farsot och smittsam, som man vet, och smyger sig öfver
spärrlinien.
Så hade det äfven skett här, och således talade Hjalmar och
Annette ganska uppriktigt, då de egde något ögonblick derför...
och Hjalmar hade många gånger (rågat, om han ej borde omtala
allt för de gamle; men detta ville ej Annette.
«Det är dock icke rätt, älskade Annette; de böra veta deraf
och säga sin tanka. Jag tycker mig bedra dem, om jag dröjer
längre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
