Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta förhållande hade fortfarit nära ett år, då en eftermid-
dag de gamle, Annette och Hjalmar, som vanligt, sutto tillsam-
mans i sällskapsrummet.
Det var en mulen vinterdag, himlen hängde grå och tung
öfver hufvudstaden, på hvars skorstenar den liksom tycktes hvila,
så tung var den och så lågt drefvo molnen.
Sällskapet var förstätndt; ty sjelfva Annette var ej nöjd. Hjal-
mar hade nämligen fast beslutat att vid första tillfälle upptäcka
allt för föräldrarna, och detta var något som i Annettes ögon var
mer än olydnad. Kamreren och hans fru voro vid sitt vanliga
lynne, som ej var synnerligen trefligt, och Hjalmar funderade på
huru saken egentligen skulle slå ut; ty det är en vansklig sak att
bereda sig på att fria, med risk att få en korg af föräldrarne.
Till en början ansåg han ej detta omöjligt.
Då inträdde betjenten ooh anmälde:
»Kaptenskan Bernhard;»
»Kaptenskan Bernhard, hvem är det?» frågade kamrerskan;
«kaptenskan Bernhard P»
«Tyst, vänta!» yttrade kamreren; «åhjo, hon är visst enka
efter den der stackars Bernhard, som dog för en hop år sedan.»
«Hvad kan hon vilja ?jI sade begge. «Bed henne vara väl-
kommen.»
Nu inträdde den goda kaptenskan.
Det är något som oändligt mycket nedtrycker sinnet att in-
träda i ett rum, der några personer tagit plats helt beqvämt i
sina emmor och kasta en flyktig blick på den inträdande. Detta
hände här. Fru Bernhard fick träda ända fram, innan någon an-
nan än löjtnant Hjalmar gjorde min af att hon var bemärkt.
«Jag har ej den äran», började fru Bernhard, efter det gamla
vanliga ritualet, «jag har ej den äran att vara bekant här, fastän
jag bor midt öfver gatan.»
»Jaså, är det kaptenskan; var god och sitt, lilla fru kapten-
ska», yttrade fru Miller, som tyckte om den stackars menniskans
utseende, så blekt och affallet det också var; «sitt ner!»
«Mitt ärende», fortfor kaptenskan, »är blott att tacka mamsell
Miller för den godhet hon visade oss förlidne vår, då jag var
så sjuk.»
»Jag? Jag vet ej om något.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
