Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt ar vid sitt gamla; men, men att min gode van, löjtnant
Hjalmar, blifvit af en viss ung, glad och treflig grefve slagen ur
brädet hos den vackra, rika och intressanta flickan, jag i mina
förra bref omtalat, lär ändå ej så alldeles ha sin riktighet.
Karlen har återkommit — till staden. Den hedersmannen
har varit borta i sex fulla veckor, just under min segertid, och
nu kommer han tillbaka och introducerar sig med en alldeles
odräglig tranquilitet.
Det ser ut som om han ej ett enda ögonblick kunnat, komma
på den tanken, att en sådan karl som jag skulle kunna vara ho*
nom farlig. I annat fall skulle han ej med ett så stoiskt lugn
se, huru förtroligt jag umgås med flickan, och med hvilket afgjordt
företräde jag bemötes. Karlen är en bra menniska och har hjertat
på rätta stället, men någon fallenhet for jalousi lär ändå felas
honom.
Han är således en verklig nordbo, utan en droppa lava (så
kallas det) i sina ådror. Det förundrar mig, på samma gång som
det förargar mig; ty det är ett förbiseende utan like, när en fat-
tig löjtnant vågar tro sig ha en så säker plats i en flickas hjerta,
att icke eu löjtnant med någon förmögenhet och grefve till på
köpet och verkligen, erkännom det, en ung man, som har ett sätt
att vara och — men nog af, en ung man, som har en hop till-
fälliga förmåner, icke skulle kunna inta hans plats. Han måste
inse det — min heder fordrar, att han inser sin fara.
Gud skall veta, att jag i går gjorde mitt bästa och talade
nästan uteslutande med Annette. Som det tycktes, hade både hon
och jag ögonen på offret. Hon måste ändå frukta, att han skall
ta vår förtrolighet illa; ty emellanåt, då jag som allrabäst var in-
tressant, märkte jag att henne» vackra ögon förstulet voro fästade
på honom, och först sedan glanspunkten i mitt föredrag längesedan
var förbi,, kom småleendet — det englalika smålöjet.
Jag märkte att i hennes hjerta är något i olag, så att det ej
uppfattar och känner förr än långa stunden efter. Det der är för-
argligt, alldeles som då man vill ha min gamla tants stora mes-
singsstudsare att repetera. Ibland har han godheten att repetera
genast; men ibland rycker man på strängen — intet! man rycker
om igen — omöjligt; man går sin väg, det lönar ej[ mödan; men
så en, qvart efter börjar han att slå och besvara frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
