Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Min fru», sade kamrerskan långsamt och svagt, under det
hon röjde tecken af förlägenhet, «ni måste hjelpa oss.»
«Om jag kunde; men kläda möbler kan jag inte.»
»Jag kan väl saga allt då. Min man har befallt mig att un-
der någon förevändning låta er förtjena litet penningar. ’Du kan
ej gifva henne något, det tar hon ej emot; men låt henne arbeta’.»
»Hvarföre skulle väl kamreren på sin dödssäng rekommen-
dera migP»
«Jo, ser ni: han undersökte sitt lif och fann blott två som
han gjört en sorgsen stund, er och en annan. Han befallde mig
att bedja er förlåta honom för hans böns skull.»
«Ack! det har jag aldrig tänkt på; jag fann sjelf, huru dumt
och taktlöst jag bar mig åt. Ackl den som en gång finge dö
som han, likt ett barn, som domnar in midt under aftonbönen.»
«Ni fodåter honom dåP»
«Ja ja, det vet Gud, jag har aldrig ett ögonblick hatat
honom.»
Kamrerskan log. «Tack, fru Bernhard, tack, tacki ... Nu
skola vi täqka på hvad ni kan göra; ack jo . . . er dotter kan
det . . . gör hvita blommor att fasta på täcket i kistan . . .
hvita blommor och en hvit fjäril ... vill ni detP»
Dora var djupt rörd, ty ännu höll Annette hennes hand och
betraktade henne med oafvända blickar, som hade något eget oför-
klarligt.
«Kom!» sade Annette slutligen, «kom in till mig; jag vill tala
med er.»
De begge flickorna följdes åt, Dora högt förundrad öfver in-
bjudningen.
När de voro ensamma, betraktade Annette Doras goda och
milda anlete, liksom för att utleta hennes innersta tankar. Plöts-
ligen tog hon henne i famnen och kysste henne på pannan och
sade med ett sorgligt småleende:
«Och dig har jag kunnat bemöta kallt . . . förlåt mig, flicka,
att jag var öfvermodig . . . Vill du bli min vänP»
Dora darrade, men räckte henne sin hand.
«Ni har så många», hviskade hon, «så många som älska er,
och jag . . .»
«Du har ingen — och vill ingen ha.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
