Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle säga nej. Nu gjorde han det icke . . . men min mor fick
emellertid veta af Svaning (kanske det gått någon annan väg, jag
vet det icke), att Hjalmars affärer voro förstörda, att han var lag-
sökt och färdig att bysättas. Detta omtalade hon för min far,
so m tog det ganska illa, men äfven för mig, som blef förtviflad.
Nu insåg jag orsaken hvarföre Hjalmar ville ha mig bunden, hvar-
före han var så lugn för min kallsinnighet; med ett ord, jag för-
aktade honom.
«Jag glömmer aldrig en dag han kom hit och träffade mig
ensam. Han kom lugn som vanligt och såg mig in i själen med
sina ärliga, trofasta, blå ögon. Jag ryste . . . Kunde ett par
ögon ljuga så? kunde egennyttan blicka så? Jag var förtviflad,
nära vansinnig.
«Ni vill eklatera vår förlofning, sade jag; nåväl, men jag vill
det icke.
«Annette, du är dig så olik’, sade han; ’se mig in i ögat och
säg om det der.’
«Jag stirrade på hans blå ögon, trotsigt som då ett barn ser
i solen . . . men jag såg honom ändå in i ögonen.»
«Nå, och du trodde honom ej ändå?»
«Jo, jag trodde honom, men jag hatade honom derföre att
jag måste tro honom, och tyckte mig vara i en trollring, bunden
med mörksens kedjor, och jag tänkte: har du ej kraft att skaka
dem af dig, och . . .
«Jag hade en ring, som han hade gifvit mig, en liten arm-
ring var det, enkel, men gjord af hans hår; låset hade han sjelf
arbetat, konstigt skuret af en rosenröd och hvit snäcka, som han
bildat som en blomma; den tog jag fram och räckte honom.
«Han bleknade.
ffDetta ansåg jag för det onda samvetet.
«Då bröt stormen lös i min själ; som en sömngångare djerf,
med öppna ögon och likväl utan att se, störtade jag mig in i en
evig ånger.
«Der är — sade jag, åtminstone tror jag att jag så sade —
der är er skänk, tag igen den, jag vill ej ha den.
«Han började bedja att jag skulle sansa mig.
«Detta retade mig ännu mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
