Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans flicka tolf år gammal; det var 1813, jnst då Napoleons
stjerna föll. Jag var den ende, som satt vid dödssängen bredvid
den arma förgråtna flickad. Hon kände på sin fars bröst, hjertat
stod stilla; hon kysste hans tysta läppar, andedrägten hade upp-
hört; hon blickade in i hans halfslutna ögon, de voro brustna. ’
Jag var en ung fänrik; men jag skakades djupt af detta uppträde.
När Adelaide såg att hennes far var död, störtade hon i min
famn och sade: ’Emmerick! ni är den ende vän min far egde, var
också min vän.’ Jag slöt det goda barnet i mina armar och löf-
vade att alltid vara hennes vän. Och jag förblef det. Det var
en rik familj som upptog henne i sitt hus, för att lära några
fröknar att tala franska. Känner ni den familjen, fru grefvinna?»
Den gamla teg och’luktade på sin lilla flaska.
«Likagodt, flickan växte upp der i huset, blef en blomstrande
skönhet, snillrik, talangfull, ett mål för allas beundran. Hennes
fransyska liflighet hade genom den sorgeskola hon genomgått fått
pågonting rörande; midt under jollret skymtade sorgen fram och
midt under allvaret glädjen. Det var en enda son i huset, en
lika snillrik som ädel yngling; han älskade flickan; men knappt
märkte modren detta förhållande, förr än Adelaide aflägsnades ur
huset. Hon hade kunnat falla djupt, men hennes kärlek uppehöll
henne.»
«Gå något hastigare förbi det der obehagliga ämnet», yttrade
grefvinnan; «ni bör skona mina känslor.»
«Edra egna handlingar måtte väl ej vara af den art, att edra
känslor såras om de omtalas», sade * kaptenen och fortfor: «en
hemlig förbindelse knöts dock mellan ynglingen och flickan, och
följden af denna smygande kärlek blef . . .»
«Jaha, nu äro vi då komna till barnet», yttrade gumman, «nu
begär jag detta barn, och det nekar ni mig — ni ser att jag har,
för att tala i er egen stil, heliga rättigheter.»
«Att förderf va äfven detta barn? Nej, fru grefvinna! Låtom
oss tvertom fortsätta. Knappt hade ni fått en aning om förhål-
landet, förr än er son fick order att afresa till Petersburg; hvem
skaffade honom dem?«
«Jo jag. På något sätt måste den olyckliga förbindelsen
häfvas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
