Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
surrade just då Göran tog afsked och for ut. ’Hor på, far och
mor, hör på, mormor vill mig väl*, sade Göran; men inte ha vi
hört af honom sedan, Gud vet om hån lefver. Men ändå, vet
du, när jag i fjol skulle gå till skrift, så satt jag här ensam
pingstafton och läste i bibeln; dagen derpå skulle jag gå till
Guds bord. Yet du, då tänkte jag på mycket jag, och bad till
Gud att jag skulle bli en bra flicka och en god hustru, om Gud
så ville att jag skulle råka någon, som jag höll af lika mycket
som mor håller af far, och vet du — då började rocken surra
der-uppe och jag blef så glad, så glad; ty jag trodde att mormorsåg
mina tankar och gillade dem.»
•»Kors du», började ynglingen, «det måste ändå vara roligt
att så der ha en vän i alla öden, som icke kan dö ifrån oss;
likagodt om det är inbillning, men det är ändå lugnt att tro det.»
«Nej, Johannes, det är visst icke någon inbillning utan rena
sanningen att mormors spinnrock deruppe säger surr, surr, surrur,
då hon vill påminna oss om att arbeta eller rätt innerligt bedja,
ty det sade alltid mormor: ’bedjen och arbeten, så går allt väl,
ehvad som händer.»
«Ho-oj!» hördes ett rop bland klipporna.
Johannes reste sig upp. — «Nej, nu skall jag fara,
kamraten ropar. Farväl, Johanna, tack för denna stunden», yttrade den
raske lotspojken från Holländarskär eller Hollskär, som det eljest
kallades, en lotsplats sex mil från Lindöskäret — således i
grannskapet. »Adjö med dig, Johanna, helsa far och mor då de komma
hem och gamla mormor då hon kommer; jag håller af gumman,
jag så väl som du.»
Ynglingen fattade i dörrklinkan för att gå, då det från
vinden hördes surr, surr, surr — mormor spann deruppe. De begge
unga stodo några ögonblick tysta, ända till dess surrandet tog slut.
«Gud välsigna dig, Johanna!» sade Johannes och räckte ut
handen, «Gud välsigne dig och far och mor och gamla mormor.»
«Ho-oj!» ropade kamraten, «nu skjuter jag ut.»
«Håll en smula, jag kommer som en blixt»; och inom en
minut hade den raske gossen sprungit utför den branta gångstigen
öch hoppat i båten, som nu med skarpa årtag sköt ut genom
sundet och snart försvann mellan öarne och skären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
