Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blåste stnått alla dagar, vinden låg otjenligt, så att det vräkte
starkast vid Stenörn, och således hade han ej annat att göra än
att vänta.
Allt var der ute i denna för honom så nya verld så
främmande, men tillika så intagande. Den der stugan, som låg så
undangömd och säker mellan klipporna, föreföll honom som
urbilden af ett stilla hem. Han blef småningom allt mera
hemmastadd — Johanna vågade se honom rakt in i ögonen — och
vackrare, klarare, ärligare och mera trohjertade ögon än hennes
hade han icke sett.
Johanna var ej allenast vacker, utan en af dessa sällsynta
varelser, som var mer än vacker, fastän dock icke skön efter
estetikens lagar. Hon var ej något fulländadt mästerstycke, men ett
af dessa utkast, som skaparen någongång tecknar, der hvarje drag
röjer den kärleksrike mästaren, en teckning som ingen konst
någonsin kan härma, just derföre att det blott är en teckning.
Johanna hade visst ingen aning derom, och ingen annan tycktes ha
reflekterat på att hon ens var vackrare än andra; men magistern
fann det och tyckte ofta att det var något besvärligt då lotsen
en eller annan gång stack in hufvudet och sade: »vill lille
magistern titta på Sternörn, så ro vi dit på en stund. Det har
liksom lugnat på och det kunde hända att märket syntes.»
Magister Nordeling tyckte då att geologien ändå var ett
besvärligt studium och hade, om han med heder kunnat det, gerna
låtit vattnet i Östersjön sjunka en eller annan fot, blott han fått
sitta stilla och tala med Johanna, hvars goda förstånd, men
framför allt goda hjerta blef honom kärare än hela verlden. Men det
hjelpte inte. Lotsålderman Lars Olof var ej en af dem som låta
tala vid sig, utan det bar af till hafs. Den lilla båten hoppade
ofta som en spån, så att de vände om sedan de rott ett stycke;
men detta tröttade på intet vis lotsen, som glad, som om han
suttit mellan skål och vägg, med kraftiga armar skötte sina åror,
eller halfliggande i aktern skötte skoten och rodret med en viss
vårdslöshet, som kom passageraren att darra.
Emellertid, huru det var, så kom magistern med hvaije dag
högre i gunst hos modren och dottren, och sjelfva far tyckte
att lille magistern var en bra karl fast han inte var riktigt sjö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
