- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 9. II. Mormors spinnrock : En berättelse ; Petter Abel : Skizz ; Sorgebarnet : Genremålning ; Strumpväfvarens barn : Genremålning ; Pfefferkorns reseminnen ; Småstycken /
40

(1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

spelare linkade der i parti, och sjelfva notarien kom i skuggan,
emedan vanligen något «erkändt» snille, det vill säga en herre som
skrifvit en bok eller som vunnit priset i Svenska Akademien, på
sommaren behöfde att lekamligen förbättra hvad han andligen
under vintern försämrat; ty det må litet hvar veta, att det egentligen
är en smula osundt och påkostande att lysa för allmänheten med
sina snillegåfvor.

Majorskan Eolfsberg hade på våren sin sista kaffebjudning.
Denna tillställdes vanligen några dagar innan badterminen började,
sedan ett och annat ekipage, som rullade på den lilla stadens
ga-tor, och ett och annat blekt och nobelt ansigte, som ej hörde till
vännernas krets, bevisade att stadens tid snart var tilländalupen.
Man samlades då liksom för att taga afsked af sig sjelf — oøh
deri gjorde man rätt. I två hela månader skulle man glömma att
man fanns till, och i fyra månader derefter lönade det ej mödan
att vilja träda upp på styfva linan — hela staden hade minnen
af sitt främmande. De som allraminst hade glädje af
badsällskapet voro stadens ungherrar. En hel svärm hyggliga, bildade
löjtnanter, ett par kungliga sekreterare, af hvilka den ene spelade
pianoforte och den andre deklamerade «Svartsjukan», en ung
hof-predikant, som hållit bön så sött och nätt — med ett ord en hel
hop medtäflare, som ej så lätt kunde glömmas, hade trängt sig
mellan ställets kavaljerer och ställets unga damer. Den som först
af alla qvicknade vid var notarien Qvickling, ty snillets blommor
äro förgängliga, och således glömde staden snarare ett främmande
snille än den var i stånd att glömma löjtnant N. N., som såg så
blek och intressant ut, den lidande kunglig sektern med
svartsjukan på sina läppar och gulsjukan i faggorna, eller den söta
hof-predikanten, som satte ’Guds ord på vers och strödde salighetens
väg med konfekt och krukrussin.

Således var majorskans kafferep egentligen en sorgefest. Sex
månader, badterminen och minnen hopräknade, skulle förflyta
innan stadens invånare kommo i sitt gamla esse; sex månader utan
namn, utan uppmärksamhet, utan hemtrefnad.

Den som nödvändigt vill vara allt för sin nästa (det finnes
folk som riktigt ha en passion att vara nödvändiga för hela
verl-den), bosätter sig aldrig på ett ställe, der man har mineralvatten
eller saltsjöbad. Att bo på en sådan ort är detsamma som att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/9-2/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free