Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägger sig tredubbel, eller en apa som står på hufvudet. Detta
är också konst, och den goda publiken lär sig af spektaklet
in-gentingj utan går derifrån lika klumpig och med lika inåtvända
fötter som förut.
Ernestines sång var emellertid af den art, att notarien
alldeles förtjustes. Det var klart; ty han var qn man med smak, och
en man med smak känner ej något annat än «konsten». För
honom är «konsten» allt, och det enkla, naturliga, intet. Han,
liksom alla af hans art, tycktes anse hela skapelsen för någonting
misslyckadt; ty de inskicka allt som kan kallas naturligt till ett
sorts ortopediskt institut, som heter konstens helgedom, der man
så länge ledvrider och uppöfvar förmögenheterna, att de, när de
åter synas eller låta höra sig för veriden, i alla lemmar bära
märken efter bandager och sträckningsanstalter.
Det är emellertid detta, som företrädesvis kallas «bildning»
— en sorts bildning som försummar alla menniskoandens ädlare
anlag och odlar de tillfälliga organiska företrädena. Det var just
denna slags bildning, det gamla Rom vann, och som var
förespelet af dess fall såsom stat, sedan den undergräft dess bestånd
som en andlig enhet, enda vilkoret för ett bestående.
Den goda majorskans ögon lyste af fröjd hvarje gång
Erne-stine lyckligen lupit öfver en svårighet, hvarje gång hennes strupe,
utan att brista, förmått drilla som ett positiv; men med en blick,
som på en gång förrådde medömkan och smärta, betraktade hon
emellanåt Emma, som i sin enkla blårutiga bomullsklädning, blyg
och tillbakadragen i sitt sätt att vara, bjert stack af mot
Erne-stine, som, klädd efter nyaste modet och långt ifrån icke blyg,
tilldrog sig allas blickar. Majorskan visste verkligen icke hurn
hon skulle kunna inbjuda Ernestine att bo i sitt anspråkslösa hem.
Ernestine var nu van vid ett helt annat sätt att lefva än det
som var nödvändigt, om majorskans lilla pension skulle räcka till.
Det skulle ovägerligen, det visste majorskan, genast efter
kaffebjudningen inträda ett tarfligt hvardagslag, som visst ej skulle
behaga Ernestine och ännu mindre glädja hennes mor, som nu så
gerna velat ha allt riktigt storståtligt.
«Ni är en lycklig mor, fru majorska», hviskade notarien
mellan hvarje stycke som Ernestine sjungit; «en lycklig mor!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
