Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så var det också; majorskan var fattig — långt fattigare än
hon ville synas. Dessa kaffebjudningar voro de sparsamma
blommorna som några gånger om året sprungo fram ur bladveck af
tysta försakelser. Emma visste det bäst; hon visste att en enda
dylik dag gjorde att raajorskan ej på en månad drack kaffe; att
man måste släcka ljusQt klockan nio på qvällen för att spara; att
man måste frysa i långa månader för att kunna betala hyran för
en våning, som blott eldades tre gånger om året. Hela staden
visste att så var — hela staden log åt majorskan; men hela
staden drack hennes kaffe och sköflade faten på hennes små supéer.
Andtligen, sedan Ernestine jemkat på stolen, bläddrat i
noterna, med den anmärkningen att allt föreföll henne gammalt,
började hon en af dessa bravurarier, som äro och bli det
uppöf-vade musikaliska sinnets förtjusning. Alla sinnen kunna öfvas upp
till anspråk, som bli desto större, desto mera sällan de kunna
tillfredsställas. Smaksinnet uppöfvas hos gourmanden till den grad,
att han njuter af rätter som antingen smaka ingenting, eller
verkligen illa, för alla som ej ega hans uppöfvade sinne. Synsinnet
uppöfvas hos den så kallade konstkännaren till den grad, att han
ej kan finna någonting skönt i naturen, om det ej är måladt
med olja på spatlad väf. Luktsinnet blir hos den förvekligade så
finbildadt, att det ej nöjer sig med rosens doft eller den friska
ångan från Linnæau,. då hon doftar i skogen, utan nödvändigt
måste ha det luktande ämnet i form af luktvatten eller hårolja i en
flaska eller i form af pomada i en burk af Sévres-porslin. Så är
det också med hörseln. När det musikaliska sinnet är oöfvadt
(och hos många tar ingen öfning) tränger en psalm, en enkel
folkvisa, lika enkelt sjungen som den tänktes från början, dock
ned i hjertat och väcker, icke en stormande förtjusning, utan en
stilla, nästan helig glädje, en längtan efter det evigt enkla, heliga,
som vi ana men ej förstå. Men det bildade musikaliska sinnet
väckes endast af de tekniska svårigheterna och fattas af en
förtjusning, som tränger till händer och fotter, hvilka också
ansträngas, då deremot den obildade, när han njuter, håller händerna stilla,
men känner huru en varm flod bryter sig fram genom själen.
Man tror att detta är bildningens kännetecken, — låt så
vara; men då är det också ett kännetecken på bildning, då
mark-nadspubliken under stormande beundran åskådar en akrobat som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
