Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Dem säljer jag. Herre Gud! de ligga sora ett dödt kapital,
jag gör ej med dem. Vi ha ej råd att arbeta om dem.»
«Men det är ändå skada», menade majorskan.
Åstundan att få vackert möbeltyg och att visa Ernestine att
det ej var fattigdom, utan endast sparsamhet, som hittills hindrat
majorskan att modernisera sina möbler, gjorde att alla
betänkligheter veko.
«Men nytt fortepiano, det bli vi ändå utan», suckade
majorskan; «men», tillade hon tröstande, «det är ej att tänka på, då vi
blott ha fjorton dagar på oss.»
Sagdt som gjordt. Det gamla guldet såldes och blef innan
dagens slut förvandladt i ett alldeles modernt storrosigt, rödt och
hvitt möbeltyg och en ny matta framför soffan.
Ernestine fick välja och menade på att sjelfva tant Ryppel
skulle afundas mamma ett så vackert tyg, fastän hon »nyttjar
siden», som likväl var mera «durabelt», något som den beskedliga
flickan ändå tycktes respektera till och med hos en modevara,
hvars värde försvann spårlöst vid första nyck.
Majorskans förmak blef sålunda ganska briljant, och för att
visa det och låta Ernestine bli i den öfvertygelsen att mamma ej
led brist, gjordes åter igen bjudning, denna gång splendidare än
någonsin förut.
Visserligen hade majorskan, för att tillvägabringa så stora
ting, nödgats att hos rådman Svan begära kredit, som ej nekades;
men också fick Ernestine ett begrepp om hvad modren förmådde,
då hon endast ville.
«Vår goda majorska slår stort på», yttrade notarien till
rådmanskan Svan, då sällskapet gick hem om aftonen.
»Ja, mau kan ej neka att med hennes tillgångar så . . .»
»Åh ja, stackars majorska, de kunna ej vara så stora, det
höll på att blifva konkurs efter majoren.»
«Men det är för att fira sin kära dotter från Stockholm hon
gör allt detta. Också lär Ernestine komma att ärfva gumman
der-uppe, och Svan säger att det ej blir obetydligt. Underligt huru
lyckan hjelper fram somliga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
