Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det mest moderliga raseri« «Jaså, din tyrann», ropade gumman
till slut, då han tog sitt parti att gå in till sitt.
Der låg han nu i fukten och kunde ej sofva, ty klockan
knäppte icke som vanligt; han fick tandvärk af skurlukten och
svärmodren sade: «der ser man hvad innesittandet gör; nu får
Rattenfraat tandvärk, bara för han står på magasinet en smula!
Stackars Sara, det är en olycka att ha en sjuklig man, du får
slutligen bli bara en sjuksköterska, stackars Sara, det blir hela
herrligheten.»
Inne på gården hos magasinsförvaltaren Rattenfraats bor också
ett äkta folk. Mannen är nattväktare; man ser intet annat än
taket på den lilla byggningen; men skatorna måtte kunna se mera.
Om man tittar in i rummet, ser man öfverallt spår af fattigdom
— det är ett gammalt ordspråk, att der fattigdomen kryper in,
kryper ock kärleken ut. Det slår in här. En skara barn leka på
golfvet, men de äro magra och gulbleka; en liten unge ligger i
ett slags skrubb inlindad i trasor och diar på en sudd. Mannen
träder in, klockan är så der fyra på eftermiddagen, hans ansigte
är rödblått, ögonen blodsprängda, han raglar, han är drucken.
«Nå hvad i djefla skinn är detta för ett spektakel? Är inte
ungen död ännu?»
Modren sitter der och suckar bredvid skrubben, barnet skriker.
«Nåh sål» fortfar mannen och kastar sig på en bänk; «jag
har länge nog tålt detta här ungskriket. Jag skall sköta min
tjenst och får ju inte sofva en enda blund för tjutet. Jag vill
sofva — ut ert pack!»
«Käre Matthis», säger hustrun, «du skall ej vara så orimlig;
barnen vänta på potatisen, bara de fått äta litet skola vi gå ut.»
«Jaså, är det inte annat som felar?» säger mannen och [-raglar-] {+rag-
lar+} upp; «se så, den sorgen skall snart ta en ändai» och med
dessa ord kullslår han potatisgrytan i spiseln, så att elden
släc-kes. «Jar har inte ätit på två dar sjelf, men du och ungarne äta
mig ända in på benen; ut pack!» Nu kastar han sin hustru, som
håller det minsta sjuka barnet i sin famn, ut genom dörren; de
öfrige, vana vid manövern, springa sin väg. Matthis är således
herre i sitt hus och kastar sig på den usla bädden. Ni frågar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
