Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nej visst inte.»
«Ja, ser magistern, det der hjelpes alltihop bara man tror.»
«Och h&rP»
«Här? märker ni intet?»
»Jo något, men vet ej hvad>
«Jo, ser ni, tant är en förträfflig menniska, men vek till
lynnet — vet ni, det är en kuriös historia. Då hon var förlofvad
— men derom en annan gång.»
»Nej nu, löjtnant!»
«Men det är ju nu mörka natten, ser ni, och historien är
en smula ruskig, liksom vädret här utanför. Hör hur snöslasket
slår på rutan — har ni stark inbillningskraft?»
«Åh ja, men tala om historien ändå.»
* «Jo, ser ni, magister, fem mil härifrån ligger en gammal
gård, som heter Sunnanhäll — en gammal stenbyggnad, som
blif-vit hundrade gånger ändrad och rappad och förnyad, men ändä
har qvar sina två alnar tjocka murar, sina djupa fönstersmygar,
sina kuriösa smårum, sina tvenne salar, prydda med porträtt och
taflor. Jag har många gånger varit der — ty nu bor der ungt
folk — men aldrig har jag haft någon ro der — f-n vet hur det
kommer sig. Den tiden tant var flicka, bodde der en gammal
grefvinna Lausan, enka efter en landshöfding af detta namn. Det
var en besynnerlig varelse — en liten gråklädd gumma, som
hvarje söndag for till kyrkan i ett gammalt skramlande vagnskräp,
förspändt med två smäckfeta, svarta hästar; men oaktadt all sin
kyrksamhet kunde den goda gumman aldrig öfvertyga folk om att
hon icke hörde hin onde till. Då hon kom, drogo barnen * sig
tillbaka, de tystnade — ty grefvinnan på Sunnanhäll kom, och
det var, som om ett spöke kommit.»
«Nå, var hon elak?» frågade jag.
»Långt derifrån, den beskedligaste menniska i verlden; hon
hade blott två fel, nämligen sin lilla hopskrumpna figur, klädd i
den eviga stålgrå sidenrocken och den eviga gammalmodiga,
äfven-ledes grå, sidenhatten med sina svajande, svarta hägerfjädrar. Detta
var ett fel, som hon till en del ej rådde för, men som hon ökade
genom sin antika, evigt enahanda drägt. Då man oupphörligen
ser en menniska i samma habit, förefaller det som om hon kam
upp ur grafven, spökande i sin oförstörbara gestalt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
